Nu finns min jakt i Spanien efter Beceite Ibex att läsa om på Browning Europes blog.

För att läsa texten får du klicka dig in på den här länken – http://en.browning-blog.eu/886-2/

Nedan är några bilder ifrån resan…

I filmen “Cervus, Capreolus & Vulpes” följer du jägaren och jaktguiden Brent Norbury under ett jaktår i Skottland. Du får se allt ifrån hjortjakt efter kronvilt och rådjur till småviltsjakt efter räv.

Du följer Brent Norbury på jakt i Galloway under flera olika årstider. Brent agerar både skytt och fotograf i sin första jaktfilm som är 90 minuter. Du får följa med på mycket jakt efter kronvilt,rådjur samt räv. Vårbocksjakt, brunstjakt på kronhjort samt lockjakt/smygjakt på räv samt också ren avskjutningsjakt på rådjur/kronvilt. Du får se flera spännande jaktformer efter Skottlands vilt. Filmen kan starkt rekommenderas om du har drömmar att åka till Skottland på jakt.

Filmen finns att beställa på hans hemsida – http://www.brentnorburyhunting.co.uk/?p=1906

Brent jobbar på Strahanna Stalking som jaktguide på kronvilt samt rådjur. Mer om råbocksjakt med Brent kan du läsa om i mitt jaktreportage i Allt om Jakt & Vapens nummer 5/2016.

Du kan också följa Brent Norbury Hunting på Facebook – https://www.facebook.com/brentnorburyhunting/?fref=ts

Swedish Game Fair – Tullgarn slott – 27-29 maj 2016

Jag kommer att finnas på plats med Jakt i Namibia,Jakt i Ungern samt Bäckhaga Konservatorteknik AB. Vi återkommer med monternamn samt placering på mässan.
På plats under dagarna hittar du mig, Stephan Pakh, Matthew ifrån Namibia samt Svante Andersson .

Du kommer också träffa andra jaktgäster som berättar om sina jaktupplevelser på deras resor till Namibia och Ungern.

Besök gärna oss och prata om Jakt i Namibia samt Jakt i Ungern för att boka din drömresa.

Väl mött!

Mässtider är följande : Fre : 09:00-17:00 Lör : 09:00- 17:00 Sön 09:00 – 16:00

För biljetter till mässan och mer info om Swedish Game Fair kolla in de här länkarna- https://secure.tickster.com/(S(45opm4iulviomtubs34idpb2))/sv-SE/JFYW2M0WJK6A6AC/Shop/Products.aspx

www.swedishgamefair.se

Här kan du läsa om min jaktresa till Ungern –
alexandrahellstrom.com/2016/03/20/jakt-efter-kronhjort-i-ungern/

alexandrahellstrom.com/2015/03/16/tillbakablick-till-ungern-resan/

alexandrahellstrom.com/2014/10/10/jakt-i-ungern/

Här kan du läsa om min jaktresa till Namibia –
alexandrahellstrom.com/2015/10/22/min-jaktpraktik-i-namibia/

alexandrahellstrom.com/2015/08/28/mer-bilder-ifran-lodgen-och-djurlivet-i-namibia/

alexandrahellstrom.com/2015/07/21/namibia-nasta/

Swedish Game Fair ägde rum vid Tullgarnsslott mellan den 27-29 maj.
Jag var på plats alla dagar med Jakt i Namibia, Jakt i Ungern samt Bäckhaga Konservatorteknik AB.

Jag var med för att promota Jakt i Ungern och Namibia. Jag dela av mig av mina erfarenheter utav resorna samt svara på frågor angående jakten.

Vi träffa många bekanta ansikten från tidigare jaktresor och träffa många jaktvänner. Det var tre riktigt fina dagar på mässan. Många intressanta montrar. Det fanns mycket smått och gott för besökare. Bra mässa helt enkelt.

Jag besökte framförallt Browning och Stalon på mässan.

Mer spännande är på gång framöver!

Ser också framemot kommande mässor

Nedan lite bilder ifrån mässan samt promo för jakten i Namibia.

Filmen “100 % Jakt i Namibia av Manollo Rodriguez” har beräknat släpp i juli 2016.

Denna månad har jag ett nytt jaktreportage ute i tidningen Allt om Jakt & Vapen nummer 6/7. Reportaget har fokus på min kudujakt ifrån Namibia. Där jag jagade och praktiserade via Jakt i Namibia under juli/augusti 2015 (www.jaktinamibia.se).

Mycket bilder och texten handlar framförallt efter min mycket spännande jakt efter “Afrikas Grå Spöke”. Reportaget är 5 sidor och det innehåller mängder av bilder ifrån min jakt. Där hittar du också spännande fakta om just kudu.

Jag vet inte om tidningen ännu har landat i butik. Som prenumerant har den redan landat i postlådan. Jag misstänker att den finns i butik from den 6/6 dvs måndag.

Om du inte prenumererar på tidningen så kan du skriva upp dig här- www.jaktovapen.com/ under fliken “Prenumerera”

Nedan är bild på tidningen samt ett foto på första uppslaget av reportaget!

Ps, om du är jakttjej och intresserad av jakt i Namibia, slå mig ett mejl på alexandrahellstrom@live.se eller skicka mig ett meddelande på Facebook för första kontakt. Planerar en jaktresa för enbart kvinnliga jägare i mars/april 2018!

Här kommer en lista med ett gäng lärorika bockjaktsfilmer där fokuset ligger på att locka in bockarna. Filmerna är inte i betygsordning utan ordning är slumpvis.

1. Hunter 1 – Pursuit for big bucks av Tobias Åberg (Juli 2014) 

Tobias Åbergs första film ur kommande serien “Hunter” och ur hans egna produktion “Red Moose”. Här ligger fokus på lockjakt med Nordik Roe. I filmen får du följa med på jakt i Sverige, Skottland och England. Bockar i olika storlekar fälls under den nästan 50 minuter långa filmen. Här får du mängder av tips inför bockjakt allt från kläder till lämpliga bockpass. Läs min recension om filmen här – https://alexandrahellstrom.com/2014/12/08/filmrecension-hunter-1-pursuit-for-big-bucks-av-tobias-aberg/

Filmen finns också att hyra online på Jaktflix (49kr/72h) – följ denna länk – http://jaktflix.se/index.php/hyrfilm/item/205-hunter-1-jakt-pa-stora-bockar

Trailer för filmen -Hunter 1 – Pursuit for big bucks av Tobias Åberg

Om du är prenumerant på Jaktflix+ (42kr/månad) kan du även se denna informativa film med Tobias Åberg.I filmen lägger han fokus på val av pass och man får se en del lyckade bockjakter – http://jaktflix.se/index.php/jaktflixplus/item/167-bockjakt-att-valja-pass

Se trailer för “Bockjakt att välja pass” nedan…

2. Lokkefeber av Kristoffer Clausen (2014)

55 minuter lång lockjaktsfilm. Lockjakt filmer ifrån Kristoffer Clausen är inget nytt. Han har väldigt många lockjaktsfilmer på råbockar och så många fler på gång. I denna film använder han sig av sitt egna rådjurslock, Clausen roedeercall. Filmen visar mycket gott resultat på lockjakt och många stora råbockar. Man ser allt från smygande bockar till bockar som stormar in på passet i fullfart. Du får mycket tips och en hel del inspiration.

För att läsa min recension om filmen klicka vidare in på denna länk – https://alexandrahellstrom.com/2014/10/19/filmrecension-lokkefeber-av-kristoffer-clausen/

För att se fler jaktfilmer ifrån Kristoffer Clausen, besök kolla in här på Jaktflix – http://jaktflix.se/index.php/kategorier/2014-05-13-12-09-56/kristoffer

För att se mer om Clausen Roedeercall, se filmen nedan…

3.  Lockjakt på Råbock en film av Mikael Tham & PA Åhlén (2009)

En film där fokus ligger på lockjakt på lockjakt med lockpipan Nordik Roe som är ifrån Nordik Predator och PA Åhlén. Filmen är mycket informativ och man får verkligen lära sig lockpipan Nordik Roe och ser hur den fungerar på olika lockpass. Spännande film med mycket skottscener på bock i varierande storlekar och miljöer. Filmen är 1h och 13 min lång och är filmad i både Sverige och England. Om du vill lyckas bättre med Nordik Roe är filmen till riktigt bra hjälp. Nordik Roe är en mycket användarvänlig lockpipa med bred variation lockläten.

För att läsa mer om Nordik Predator och deras Nordik Roe, kolla in deras hemsida – www.nordikpredator.se

Filmen finns att hyra online på Jaktflix – http://jaktflix.se/index.php/jaktflixplus/item/6-lockjakt-pa-raback

Lockpaket med filmen och Nordik Roe finns att köpa här – http://www.jaktwebben.com/product/lockpaket-rabock

Se Mikael Tham och PA Åhlén snacka om lockpipor och lockfilmer

4. Jakten på Svenska Råbockar Del 1 – En film av Mikael Tham  & Alexandra Nordengren (Augusti 2015)

I filmen får du hänga med på fina bockmarker i Sverige. Vi följer med Michael på jakt.Filmen är 41 minuter lång och bjuder på mycket lockjakt med Nordik Roe och flera bockar. Varav några fina medaljbockar. Gott om tips och inspiration för bockjakt och framförallt tips som är nyttiga för en lyckad lockjakt. Filmen tar även upp en del om förvaltning av råbockar.

Filmen finns på Jaktflix under prenumerationstjänsten Jaktflix+- http://jaktflix.se/index.php/jaktflixplus/item/175-jakten-pa-svenska-rabockar-del-1

Trailer för filmen

5. Lär dig använda Nordik Roe / How to use Nordik Roe av Red Moose (Tobias Åberg) (2013) 

Lär dig använda Nordik Roe är en gratis film av Tobias Åberg. I den 13 minuter långa filmen ger han sina bästa tips. Mycket informativ film. Tobias är duktig på att förklara och visa hur han använder sig utav lockpipan. Filmen är varvat med fina jaktscener på råbockar.

För att se filmen, klicka länken nedan
http://jaktflix.se/index.php/nya-filmer/item/54-hunting-with-nordik-roe

För ett par veckor sedan var jag på studiebesök hemma hos Svante Andersson som driver firman “Bäckhaga konservatorteknik AB”.

Jag frågade om lite tips för jägarna att tänka på inför den kommande bockjakten gällande bogmontage. Råbockarna är ett fantastiskt vilt och passar utmärkt som bogmontage. Det blir framförallt ett lite mer levande minne för väggen.

Så här kommer några enkla tips för bockjägaren som är sugen på bogmontage!

1. Undvik att sticka viltet i halsen eller öppna halsen. Såna skador på skinnet är mycket svårt att dölja och det blir inte ett bra eller enkelt arbete för konservator att åtgärda.

2. Du flår bocken enklast för bogmontage genom att hänga den i bakbenen och sedan lägga ett snitt i nacken som fortsätter längs med ryggen. Du gör ett rund snitt bakom bogarna, ta gärna drygt 20-30 cm bakom bogarna så du får med mycket skinn. Flå försiktigt.

3. Du flår fram till atlaskotan och kapar sedan halsen där. Huvudet flås av konservator. Förpacka huvudet väl i en riktigt tät plastpåse. Frys in direkt när du har packat in det. Placera så det inte kan ta skada i frysen.

4. Du lägger ner huvudet helt i frysen. Skinnet mår inte bra av värme, det är bäst att flå bocken så snabbt som möjligt om du önskar bogmontage. Det är fördel att frysa huvudet då du tar död på parasiter som t.ex fästingar och älgflugor mm.

5. Bestäm innan du lämnar in bocken hur du önskar ditt bogmontage, höger eller vänster som piedestal eller vägghängd. Möjligheterna är många. Om du önskar trofébedömning är torktid 3 månader. Bogmontage av rådjur kan inte bedömas. Svante är trofébedömare för SCI.

Ett bogmontage på rådjur kostar 4400 kr hos Svante Andersson.
Se prislista på övriga vilt genom att följa länken www.backhaga.nu/prislista

Bogmontage av Svante Andersson fotograferat under Camp Villmark 2015.

Råbock på piedestal.

Svante Andersson och en del av hans fina arbeten. 

Foto – Alexandra Hellström

För att läsa mer om Svante Andersson och Bäckhaga konservatorteknik besök www.backhaga.nu

Som ett spöke försvinner han ljudlöst in bland de taggigaste buskar och snår. Hur det går till med så stora horn det begriper jag inte, då buskagen i princip är ogenomträngliga och allt för besvärliga för oss att passera .  Plötsligt är han bara borta och i nästa stund är han nästan helt upp på en bergstopp. “Vi hinner aldrig i fatt honom uppe på berget, där vinner han över oss alla gånger” säger min guide Francois. Vi ser han försvinna över bergskrönet utan tvekan, han har upptäckt oss för längesen. Vi vänder om och ger upp för den här gången. Afrikas grå spöke som känner sig jagad i bergen är inte lätt att hitta igen. Vi lämnar den kudun och beger oss iväg på nytt.

Kudu på ca 50″ tum som flyr undan från oss. En ung och lovande tjur som var frilevande, men vi såg den vid flera tillfällen. Den fick vi inte skjuta för den hade bra anlag för avel.

Jag har tidigare under mina resor aldrig sett såna mängder av kudu som här i sydöstra Namibia. Jaktområdet där vi befinner oss ligger mellan Sossuvlei och Maltahöhe. Under första veckan när jag bara är med som fotograf ser vi grupper med antilopen överallt när vi är på jakt efter andra antiloper. Man har aldrig jagat hondjur här och området där vi jagar har man inte påträffat kudus med rabies, en smitta som annars har drabbat antilopen hårt i övriga delar utav Namibia till och från under många år.  Stor grupp med kudu som vi såg under första veckan. Jag var bara med som kameraman vid det tillfället. Många stora och fina tjurar i den gruppen. 

Vi ser många tjurar som uppvaktar honorna under slutstadiet av deras brunst för det här året. Det är i stort sett den enda tiden på året som de väljer att lämna sin trygghet i bergen. Då träffar man också mängder av tjurar som har kommit långväga, tjurar som aldrig setts tidigare i områdena där vi befinner oss under våra jakter.  Det fälls flera tjurar under vår första vecka på jakt. Men ju mer dagarna går märker vi att de börjar dra sig åter mot bergen.  När det är dags för mig att börja leta efter min kudu är de större tjurarna svåra att hitta. Dag på dag träffar vi enbart på unga tjurar, flera som följer hondjur med kalvar. Hondjuren börjar att gå mer och mer ensamma utan sällskap av de äldre och större tjurarna.  Vi får ta oss mer mot bergen i vårt sökande efter drömtjuren.

Vi träffade på många grupper med kudus. Men när jag var efter en tjur så såg vi mest unga tjurar med hondjuren och deras kalvar. 

Dagarna går och vi fortsätter att ha oflyt med vår jakt. Vi fortsätter att se mängder med kudu men bara fel djur gång på gång. Vi är på flera turer i bergen och letar men stöter mest bara på hondjur eller grupper av bergszebror eller babianer som också trivs där. Vackra vyer i de karga bergen men inga kudutjurar som klarar en god troféklass. Tjurar med brutna horn eller alltför små passerar oss gång på gång. Men vi ger inte upp hoppet. Vi fortsätter med vintersolen i våra ryggar. Under dagarna har vi som varmast runt 30 grader och kallaste morgonen runt -5 grader. Riktigt bra väder för smygjakten.

Att jaga kudu kräver ihärdighet och det är en av de svårare jakterna här. När man väl har en kudu som har fått syn på jägarna så har man bara sekunder på sig att skjuta den innan den försvinner. De är smarta djur med skärpta sinnen. Man brukar säga att man har tre sekunder på sig att fälla en tjur som har upptäckt jägaren, sedan försvinner han likt ett spöke om man inte tar chansen för skott. Kudun är ett av de djur som har absolut bäst camouflage i det rödbrutna ökenlandskapet samt bergsmiljön som är genomgående för området. Det är flera gånger som guiderna och trackers får se kudus på långa avstånd i bergen, men som vi svenskar kliar oss i huvudet med ett stort frågande “vad ser du och vart nånstans?”.   Många av de största tjurarna finns uppe i bergen.

Under dag 15 för mig i Namibia kommer vändningen. Vi har nu under minst 4-5 dagar haft fokus på att hitta en tjur åt mig. Vi har gått och tagit oss åtskilliga turer genom det mycket stora jaktområde som vi har tillgång till under våra jakter. I milda slängar kan man säga att vi hade 100 000 ha att tillgå. Plötsligt när vi spanar ut över ett vattenhål ifrån en kopje (liten bergknalle) får vi se en tjur röra sig i mellan två buskage intill vattnet.  En betydligt större tjur än de som vi har stött på de andra dagarna på kudujakt. Vi väntar tills han försvinner in bakom buskarna innan vi påbörjar ansmygningen mot tjuren. Han är cirka 500 meter ifrån oss.  Francois tar täten med den trebenta skjutskäppeni märket primos. Jag får följa efter honom som en skugga och smyga fram på den röda sanden. Det gäller att hålla en siluett för att väcka lite uppmärksamhet om tjuren skulle ana något. Vi lyckas smyga tyst i den röda sandbädden och undviker alla taggiga buskar och träd med full fokus mot platsen där vi såg tjuren. Det är eftermiddag och solen börjar krypa allt lägre bakom de rödbrutna bergen i fjärran.  När vi är cirka 150 meter ifrån platsen där vi såg tjuren märker jag att Francois ser något. Han tar och ställer upp skjutskäppen och tar upp kikaren. Han kollar rakt mot ett buskage inte alltför långt ifrån oss. 120 meter ifrån oss i skuggan av träden står tjuren. Han anar något men har inte sett oss. Han håller nosen högt att hornen nästan ligger mot den grå ryggen. Jag frågar Francois om det är en skjutbar tjur,  han svarar “Ja, skjut den när du är redo”.

Jag låter min browning x-bolt vila mot skjutskäppen med ett stadigt grepp om stocken. Gräset och buskarna sträcker sig upp mot magen på tjuren. Tjuren står med bredsidan mot oss och huvudet är vridet åt våran riktning. Jag siktar in på bogvecket, jag känner hur pulsen är på gång. Inte läge att bli skakis. Jag kramar långsamt efter ett djupt andetag. Tjuren gör ett hopp och börjar röra sig i sakta tempo uppför en lätt bergknalle, det syns tydligt att kulan har gjort sitt. Vi ser hur blodet pulserar alldeles bakom bogen och färgar pälsen. Kudun hinner inte långt, kanske 20-30 meter innan han rasar ihop. Han lyckas med en ansträngning resa på sig, rejält omtöcknad och han orkar 5 meter innan han blir liggande. En klapp på axeln och sen är det dags att gå och kolla närmare på min kudu. På väg fram kommer pulsen igen, den här gången på riktigt. Sista stegen fram är helt överväldigande. Vid mina fötter ligger i mina ögon en helt fantastisk kudu. Ett nytt vilt, ännu ett drömvilt att checka av på listan över fällda arter. Ett vilt som jag verkligen kämpade för att få fälla och ett otroligt jaktminne, när kudun tog sina sista steg, det rullar på repris i tankarna. När man väl lyckas är man fåordig och stolt. Jag visste knappt vad jag skulle säga, känslorna svämmade över och jag kunde mest bara skylta med ett stort leende.

Jag tackar Francois igen för en fin jakt innan det är dags för foto. Fotostunderna tar man alltid god tid till för att få till bra bilder och man lägger upp djuret på magen samt torkar bort överflödigt blod från päls och ansikte.  Allt för att visa respekt för det fällda och få fina minnesbilder av jakten. Man kämpar verkligen för att ge jägarna en fantastisk jaktupplevelse och man är mycket måna om viltet när de gäller troféer och kötthantering. Wekebi är känt för sina stora troféer och de flesta trofédjur som fällts har en hög ålder.

Jag tackar alla på Wekebi och Matthew med familj för deras gästfrihet. Längtar tillbaka till det fantastiska Namibia!

Om du är sugen att veta mer om jakt i Namibia eller hänga med mig på jaktresa får du gärna ta första kontakt med mig på mejl till alexandrahellstrom@live.se

Planen är en ny resa våren år 2018.

Efter många bergsturer och långa spaningar fick jag äntligen min första kudu! En vacker tjur på ca 49-51 tum. Jag jagade med min Browning X-bolt 30.06 med Norma Oryx 11,7 g / 180 grains. Foto – Francois Bergh

Jag och min jaktguide Francois Bergh. 

Fakta  Kudu – allmänt

Kudu är en antilop som gynnas av människan. Eftersom den är skygg för människan och vaksam förkommer den genomgående i stora delar av Afrika framförallt i Östra och Södra delarna. Den  finns i flera underarter. Kudun som är i Namibia är ” Southern Greater ” som är den största varianten av arten.

Kudun rör sig mest under tidig morgon eller sista timmarna på dagen. De håller sig gärna i bergen eller täta buskage, där de känner sig trygga och dolda. Hondjur och kalvar kan gå i grupper som kan bestå upp emot 12 djur, största grupperna ses ofta under brunsten. De större tjurarna följer främst hondjuren under brunstperioden.

En tjur väger mellan 190-270 kg med en maxvikt på drygt 315 kg. Mankhöjden är upp till 160 cm. Hondjuren är betydligt mindre med en vikt kring 120-210 kg och mankhöjden är drygt 100 cm.

Kudun är ett djur som är svårt att kalla “eget”, då tjurarna kan vandra över större områden under brunsten. Djuren är mycket spänstiga och kan enkelt hoppa över staket som är 2m höga, något som jag har blivit vittne till flera gånger under mina resor. Utmed alla större vägar finns det även stora varningsskyltar för just kudu.

Fakta -Rabies
Rabies på kudu är tyvärr något som med tiden har spridit sig över Namibia. Det har kommit och gått i omgångar. Rabies har tagit hårt på beståndet framförallt  i norra Namibia men har sakta spridit sig längre och längre. Man vet inte säkert hur viruset sprids. Värst drabbade är Kudutjurar. Rabies drabbade djurs skjuts direkt om de upptäcks och är oftast helt apatiska. Viruset sitter i hjärnan på värddjuret och viruset dör ca 5 minuter efter “värden” är död. Man kan alltså ta rätt på trofé utan fara när det har legat dött en stund . Viruset kan smitta människa och är dödligt. Ett av de tydligaste tecknen på rabies är djur som inte skyggar för människor och man menar också på att djuren får en skräck för vatten.

Fakta – Kudutroféer

Namibia har mycket strikta riktlinjer när de gäller export av troféer. Alla hornbärande arter har ett minimått på hornen för att få exporteras. Kudu är minimåttet 44 tum för export. Man har ändrat trofémåttet på Kudu i omgångar med tanke på att djuren är hårt drabbade av rabies i vissa delar av landet, främst norra delen.
En bra trofé brukar ligga mellan 48 tum till 52 tum. Tjurar från 53 till 55 tum är betydligt svårare att komma åt eller stöta på under jakt. Tjurar från 55 tum till 58 tum är mer sällsynt att man ser eller lyckas fälla under jakt. Man säger att en 60 tum är drömmen. Rekordet för Namibia ligger på 394,4 cm/poäng och om man försöker få fram ett snitt på hornlängd bör det hamna kring 65,5 tum. Vid trofébedömning spelar grovleken på hornen en viktig roll. Ju större grovlek på horn och längd, desto mer poäng vid bedömning.

Stor kudu ca 58″ tum med ett brutet horn i skuggan av ett träd. Under dagens varmaste timmar söker de skugga. De rör sig främst morgon och sen eftermiddag.

Rester av stor kudutjur som vi hittade uppe i bergen när vi letade efter Bergzebra. Foto: Jonas Hellström

Min kudu på dryga 49-51″ tum.  Troligen en silvermedalj.

 Text : Alexandra Hellström

Foto: Alexandra Hellström,Jonas Hellström & Francois Bergh

Nu är mitt reportage om min jaktpraktik i Namibia ute i senaste numret utav Allt om Jakt & Vapen.  6 sidor med text och bilder. Hoppas ni gillar reportaget!

Den 15 oktober var det dags för den första gemensamma älgjakten. Andra hösten som jag är med och jagar i det jaktlaget. En grå men något kylig oktoberdag. Förväntan var hög.

Första såten för dagen var lugn. Jag satt i ett torn som var vid en skogsväg. Inga älgobservationer trots man gick över en stor mosse. Mycket älgspår men inga dagsfärska. Vår wachtel Assa fick gå med men hon hade bara ett eller två drev på rådjur utanför mossen. Min puls gick igång när jag hörde prassel i löven och rörelse rakt emot mitt pass. Men till min förvåning var det en ivrig mård på språng bara 5 meter ifrån mitt torn. Snabbt hoppade han upp i en liten björk. Jag testade lite lock och väckte hans uppmärksamhet. Han tittade åt mitt håll nyfiket men beslutade sig snabbt att han inte ville undersöka närmare eller stanna kvar. Så han fortsatte vidare.
Förutom mården så var det annars otroligt lugnt och stilla på mitt pass.

Vi tog ett lunchpaus och tog sedan nya tag mot eftermiddagen. Nästa såt blev i ett område där man dagarna och veckorna innan hade sett flera olika älgar. Varav en gammal älgko man under de senaste åren hade gått själv utan kalv. Eftersom det var ett vuxet hondjur kvar på tilldelningen så var det ett djur som man gärna ville komma åt. Jag fick ett pass i ett torn igen som gränsa till skog men också hade vacker överblick på en åkermark. Min pappa satt drygt 250-300 meter ifrån mig med sikt över åkern men skymd från mitt pass av ett skogsparti. Med i drevet var vår wachtel/gråhund Mini samt ett gäng drevkarlar. Det tog inte långtid ifrån att drevet gått igång som jag hörde att Mini hade hittat nåt. Det kom nästan rakt mot mitt håll. Plötsligt ser jag en älg inne i skogen drygt 200 meter ifrån mig. Men snart ser jag att det är en pinntjur som kommer rakt emot mig. Tjurkvoten var redan fylld så det var bara att lyfta på hatten. Tjuren passerade på drygt 8-10 meter ifrån mig. Fortsatte rakt ut på åkern och till pappas pass. Han lyckades locka fast tjuren flera gånger innan den fortsatte in i nästa skog. Bara några minuter senare hör jag ett skott gå. Sen ser jag en älgko som tar sina sista steg drygt 200-250 meter ifrån mig på åkern. Jag hör min pappa på radion ” Älgko skjuten och hon ligger”. En gammal och ärrad ko som matcha beskrivningen som vi hade fått tidigare på dagen. Gratulationerna gick om varandra på jaktradion. Drygt 5-8 minuter efter skott kom vår Mini ut nästan på samma plats som kon. Hon sprang fram till kon och undersökte lite i väntan på drevkedjan. Gänget samlades en stund och observera älgen innan de fortsatte in mot nästa skogsparti, samma som pinntjuren sprang mot.

Vi satt kvar på samma pass eftersom drevet skulle komma mot oss igen fast från andra hållet. Jag höll koll mot åkern samt en ungskog alldeles bakom mig. Mini smet in före alla drevkarlar och det dröjde inte länge innan skallen eka. Ett kortare drev på cirka 10 minuter innan det tystnade. Men sista minuterna tyckte jag att det gick mot mitt håll. Efter att ha granskat ungskogen bakom mig så vände jag åter blicken mot åkern. Då får jag se en älgko med kalv i släptåg komma rakt emot mitt pass. De kommer travandes.  Många tankar hinner fara igenom huvudet. Jag lägger snabbt upp min browning och försöker härma älglock så gått det går med en puls som gör mig skakis. Kon stannar upp tvärt drygt 50 meter ifrån tornet och kollar rakt på mig. Kalven stannar upp drygt en meter bakom henne. Inte perfekt bredsida men ändå ett riktigt bra läge. Jag kramar skottet och kalven tecknar tydligt. Kon står ett ögonblick och kollar på mig. Sedan kastar hon mot skogen i trav. Kalven följer efter med långsamma steg ett par meter och faller sedan ihop ute på åkern. Det blir svårt att kontrollera känslorna efteråt, det blir som en våg som sköljer över en. Sån otrolig lycka som ledde till väldigt många glädjetårar och är det verkligen på riktigt känsla.En dag som jag kommer att leva på länge och aldrig glömma!
Tyvärr dog både min och pappas mobiler efter bara ett par bilder… men några foton kan jag bjuda på!

Intresset för mufflonfår väcktes redan i tidig ålder eftersom jag är uppvuxen på en gård med ett vilthägn med mufflonfår. Jag har spenderat timtal med att både jaga dem, sköta om dem samt att dokumentera dem. Årligen säljer vi djur till både andra hägn samt fina trofébaggar för jakt. De två största baggarna på Jägareförbundetslista är skjutna i vårat vilthägn (Esstugans Gård, http://www.esstugan.se).

Sverige 1a på 223,8 poäng fälld december år 2015. Vi har en bagge som är större poängmässigt i avel (Baggen på bilden höll 99,5 cm i snitt).

Sverige 2a på 213,9 poäng. Fälld mars år 2016. 

Europeiskt mufflonfår klassas som världens minsta vildfårsart med en levande vikt som helst inte ska överstiga 50 kg, enbart underarten cypriotisk mufflonfår som är mindre då det är en ö-variant som man bara kan hitta på Cypern, de väger runt 40 kg i levandevikt och de skiljer sig hornmässigt ifrån de europeiska mufflonfåren.

En bagge har en mankhöjd på cirka 90 cm. Mufflonfåret har till skillnad från tamfår en mycket kort svans. Svansen längd kan avslöja om det har skett en inblandning av andra får.

Mufflonfår är ett slidhornsdjur. Det betyder att de har horn som växer hela livet och utifrån hornens storlek samt årsringar som blir på hornen kan man bedöma deras ålder. I vissa besättningar och delar av världen kan även tackor ha horn, men då rör det sig om små horn oftast som små knappar i huvudet.

MYCKET ORTSTROGNA

Mufflonbaggarna växer som snabbast hornmässigt upp till tre års ålder. Sedan trappas tillväxten ner, de fortsätter att växa men inte alls i samma takt. Efter fem till sex års ålder växer en bagge runt cirka 1-3 cm per år.

Upp till tre år i vårt hägn kan baggarna hålla ifrån 60-75 cm, allt beroende på hornanlag. Norröver i Sverige kan det ta upp till fyra år för en bagge att nå hornstorleken 60 cm. Man brukar klassa en mufflontrofé som kapital ifrån just 60 cm. Medalj brukar vara ifrån cirka 70 centimeter och uppåt.

Mufflonfåret är ett mycket ortstroget vilt. I områden som hyser mufflonfår sker spridning av djuren mycket långsamt till kring liggande områden. Största faran för mufflonfår är lodjur, varg och större jakthundar. Likt andra vilt kan mufflonfår flytta sig vid stor störning i deras hemvist område.

Ursprungsområden för mufflonfår är bergsmiljö och mer karga miljöer. De är väldigt anpassningsbara vilt och klarar sig bra runt om i Europa och Sverige. Mufflonfåret äter gärna på buskar och träd. Både löv- och barrträd. De äter de flesta grödor och växter.

DE FÖRSTA I SVERIGE

Från Iens Illum Berg fick vi ut spännande information om mufflonfår i Sverige. Enligt Iens  kom de första mufflonfåren som senare fördes till Eriksberg till Sverige år 1919. De var en gåva till hans far ifrån det kejserliga jakthägnet- genom Hagenbäck Zoologiska trädgård i Hamburg som ligger strax utanför Lienz.

När de åtta djuren ,två baggar och sex tackor, nådde Sverige sattes de i hägnet som var omkring 100 ha i Bokenäs ( 3 mil söder om Kalmar). När hägnet vid Eriksberg stod färdigt så flyttades djuren över dit.

Sedan de kom till Sverige har de aldrig blandats med några andra mufflonfår och idag så räknas de som de mest renrasiga mufflonfåren utanför Medelhavsöarna. Jämfört med de europeiska mufflonfåren är de både mindre och lättare i kropp och horn. Största mufflontroféerna ifrån Iens Illum Bergs tid på Eriksberg var en mufflonbagge på 78,7 cm samt år 1951 sköt Iens en bagge på 76,2 cm.

Enligt Iens Illum Berg förekom det minst en annan import av mufflonfår till Sverige efter den till Eriksberg. Han kände däremot inte till var ifrån den importen kom ifrån. Den importen hamnade på öar i östkusten.

STÖRRE OCH MÖRKARE

Eskilstuna djurpark anskaffade mufflonfår från dåvarande Väst-tyskland under tidigt 1960-tal. Några år senare övertog Jan Åkerman på Molstabergs säteri dessa djur. De tyska mufflonfåren är av en annan modell än de som kom till Eriksberg. Aningen större, mörkare teckning och överlag mörkare och grövre horntyp.

Vi fick även höra rykten om “Sveriges finaste och renrasigaste mufflonfår”. Det skulle handla om en direktimport ifrån Korsika till Kolmårdens djurpark. Vi blev nyfikna och kontaktade Kolmården. De sände över alla dokument över köpta och sålda mufflonfår från den 10 års period, då man hade mufflonfår i parken. Vi hittade ingen information om någon import till djurparken. Vi kontaktade parken igen och vi frågade deras tidigare veterinär om vart importen tagit vägen. ” Det har aldrig varit någon import” var det svar som vi fick utav den gamla veterinären. Alla mufflonfår hade ursprung ifrån tre olika hägn i Sverige. Djuren såldes senare till hägn,  eftersom man inte hade plats för djuren längre.

Frilevande mufflonfår finns över stora delar av landet, både på öar och fastlandet. Nordligaste populationen finns i Umeå-trakten. Söder om Mälardalen finns den på öar både på öst- och västkusten. Största frilevande populationen finns i Södermanland och svenska rekorden på frilevande är ifrån området kring Trosa.

Om det är någon som har mer information om mufflonfår i Sverige, så tar jag tacksamt emot mer information. Mejla till esstugans@gmail.com

SVENSK MUFFLONVARIANT

De hägn som är byggda före år 1990 har oftast mufflonfår av Eriksbergs ursprung. Eriksberg har inte sålt livdjur sedan år 1992. År 1992 slog TBC hårt mot svenska vilthägn. Det var en import med dovhindar från England som var bärare av sjukdomen.Fram till år 2012 var det i princip sälj- och bytesstopp mellan mufflonhägn. Man har aldrig hittat TBC på mufflonfår.

Hägn byggda under den perioden har näst intill uteslutande mufflonfår ifrån Göte Andersson. Han var en av de få som hade A-hägnsstatus – alltså rätt att sälja livdjur till andra hägn.Några få andra hägn hade fått speciellt tillstånd att sälja mufflonfår.

Götes djur härstammar ifrån Nolhaga djurpark i Alingsås. Vi fick information från Nolhaga djurpark att deras mufflonfår köptes ifrån Eriksberg. Senare inköptes även baggar, en ifrån djurpark norröver samt även från mälardalen. Troligtvis någon bagge med tysktblod. Nolhagas mufflonfår är ett mellanting mellan Eriksberg och de tyska mufflonfåren. Eftersom de hade större horn, de kan få tvillinglamm samt även en del vitteckning i päls. Eriksbergs mufflonfår har mindre kropp och trofé samt får aldrig tvillingfödslar.

År 2012 kom en regeländring som öppnade upp för mufflonhägn att byta och sälja djur mellan varandra. I dagsläget säljs “Nolhaga varianten” och den “tyska varianten” blandat. På sikt bör det leda till en “svensk mufflonvariant”.  Vilket borde vara helt logiskt, eftersom alla Europas länder har sina egna varianter utav mufflonfår.

Mufflonbagge som vi köpt in från Göte Andersson, www.jagahjort.se

TRE OLIKA TYPER

De enda arkeologiska fynd av mufflonfår som har påträffats härstammar ifrån fyra öar i medelhavet, Korsika, Sardinien, Rhodos och Cypern och  de fynden är max 7000-8000 år gamla. Forskarna vet att dessa öar befolkades först under neolitisk stenålder som var under samma tidsperiod. De människor som flyttade ut tog med sig sina primitiva tamfår som då funnits i ca 3000 år. Väl på öarna bildade förrymda tamfår vilda bestånd i bergen.

Idag finns dessa mufflonfår kvar i vilt tillstånd på tre av dessa öar, utdöda på Rhodos. Då öarna erbjuder olika livsmiljöer så har de utvecklats till tre olika typer av mufflonfår.

Cypriotiskt mufflonfår – Cyperns största däggdjur, men världens minsta fårras. Max 40 kg levande vikt. Oerhört sällsynt, det fanns 1200 stycken år 1992. Idag har gjort en national park på 24 000 hektar för att bevara och skydda de sista djuren som finns kvar av arten i ursprungslandet. Det ska även finnas cypriotiskt mufflonfår i vilthägn i USA .

Hornen skiljer sig ifrån europeiskt mufflonfår, de är istället samma som asiatiskt mufflon. De är super verciala, det vill säga hornspetsarna möts bakom nacken. På samma sätt som sätt “Asiatiskt mufflonfår (Anatolian Mouflon)” som är dess anfader.

Korsika mufflonfår (ovis gmelini musimon var. corsicana) –  Den är större och tyngre än den cypriotiska, den ser ut som det typiska mufflonfåret. Enligt Rowland Ward Recordbook så är den största trofén endast 66 cm och fälld år 1895. Mufflonbesättningen på ön är unik då även tackorna har små horn. På Korsika finns det två olika bestånd på ön, men de är åtskilda och krymper sakta, norra gruppen med ca 600 djur samt den södra gruppen med 400 djur.

Jakten är förbjuden sedan år 1956, men tjuvjakt förekommer. Hundjakt efter vildsvin samt ökande befolkning gör att mufflonfåren trängs undan till sämre livsmiljö för dem. Sedan år 1989 är det förbjudet att importera mufflonfår till ön, då man vill bevara det ursprungliga blodet.

Sardiniska mufflonfår – Runt 1960-talet så var stammen av mufflonfår på Sardinien kritiskt låg, det var bara omkring 400 djur kvar på grund av okontrollerad jakt. Man tog snabbt åtgärder mot detta och införde nya lagar och regler.

Så idag finns det ca 3000 djur. De lever under konstant hot av tjuvjakt, lösspringande hundar samt uppblandning av tamfår. Mufflonfåren på Sardinien finns i områden som inte passar sig in för öns turism eller jordbruk. Rekordet trofémässigt ifrån Sardinien ligger enligt Rowland Ward på 96 cm och den baggen fälldes år 1908.

FÖRSTA UTPLANTERINGARNA

I slutet av 1700- talet flyttades de första mufflonfåren ifrån Korsika eller Sardinien till Lienz i Österrike. Under 1800-talet blev det populärt att plantera ut mufflonfår vid slott och jaktparker runt om i Europa. De olika mufflonbestånden i Europa ser olika ut.

Beroende på att de uppblandats med primitiva tamfårsraser som har funnits på lösbetesdrift i bergen. De största och tyngsta troféerna finns idag i Tjeckien och Slovenien. Flera av de allra största mufflonfåren är ifrån Tjeckien. Många ifrån stora hägn och gods. Dessa mufflonfår inplanterades år 1868 ifrån Korsika.

De tyska mufflonfåren blev uppblandade med en uråldrig domesticerad fårras som kallas “Schnuckenheide Schaf”. Det resulterade i ett litet större och mörkare mufflonfår med längre horn. De är de varianterna av mufflonfår som toppar topplistorna runt omkring i Europa. I Tjeckien fälls det nästa årligen nya rekord. Ofta baggar som mäter 100 cm samt ännu större.

Alla foton är tagna av Alexandra Hellström och i vårat hägn Esstugans Gård. Text av Alexandra och Jonas Hellström.

Om du har mer information om svenska mufflonfår får du gärna kontakta oss på esstugans@gmail.com

För mer information om vår gård och våra djur besök www.esstugan.se 

Det är för första gången någonsin som jag har satt min fot i Namibia, ett land som känns som en helt annan planet jämfört med hemma. Där vi bor och jagar är det utbrett med rödsand och röda karga berg så långt ögonen kan nå. Vintern märks av på landskapet, nästan alla buskar och gräs går i en mer gulaktig ton, det är enbart vissa träd och buskar som skiftar i grönt. Svårt att förstå vad djuren lever av under den här årstiden. Inget regn på en mycket långtid och vintern har varit ovanligt kall. Jag kan inte sluta fascineras över de magnifika vyerna och Wekebi lodge som vi har som vår startpunkt känns som ett paradis mitt ibland alla berg.

Som ett sagoväsen

Vi har hunnit att jaga en rad olika arter under min tid här, men det är fortfarande ett vilt som jag verkligen önskar att få jaga innan hemgång för denna gång. Vitsvansad gnu, ett djur som lite ser ut som ett sagoväsen. Ett vilt som är inplanterat här i Namibia. I området dit vi ska och jaga dem har de gått fritt i över tjugo år.

Plötsligt ser vi en vitsvansad gnu strosa ensam på en uttorkad flodbädd mindre än fem hundra meter ifrån oss. Det är en äldre tjur och han kryssar mellan taggbuskar långsamt bort från oss. Vi har letat efter gnuer hela morgonen och det är den första som vi har sett på flera dagar. Han får inte försvinna ur sikte. Efter att ha kollat vindriktningen börjar vi smyga emot det håll där vi såg den passera ett snår. När vi har kommit ett par hundra meter känner vi att vi inte är ensamma, mindre än två hundra meter ifrån oss står en grupp med strimmiga gnuer (Blue wildebeest) och spanar åt vårat håll. De är mellan oss och den ensamma tjuren, vi måste leta en annan stig att följa för att inte råka skrämma dem och i värsta fall även skrämma tjuren som vi är förföljer.

Omringade av berg

Landskapet där vi jagar är relativt platt men omgivet utav berg på alla håll och kanter. Känslan av att vara i botten utav en stor gryta. Det finns en del buskage, men det är inte tillräckligt mycket för att kunna smyga sig fram obehindrat eller helt dold för viltet. Vi lyckas komma fram till ett krön där vi såg tjuren vandra över, vi smyger upp bakom ett par stora stenblock som vilar precis på kanten. När vi kryper upp i stenblocken som hålls delade utav ett träd ser vi att tjuren har anslutit en grupp med ett trettio tal vitsvansade gnuer som också har sällskap utav strimmiga gnuer. De är inte långt ifrån oss utan gruppen rör sig långsamt runt betandes och frustandes på mindre än hundrafemtio meter bort. Vi ser att de finns flera lovande tjurar i gruppen, en med väldigt grov bas på hornen. En riktigt vacker tjur. Det finns också flera tjurar med mindre bas på hornen, men med fina utlägg och hornspetsar som viker mer utåt. Jag fastnar för tjuren med den grövsta basen. Francois som är min guide är säker på att det rör sig om en tjur i minst silver men troligen guldklass, en trofé i toppklass. Han tycker att det är den som vi ska satsa på att komma åt i denna grupp.

Därifrån vi sitter kan vi inte komma åt att skjuta tjuren. Vi skymtar dem. Stenblocken är för stora och trädet allt för busklikt för att kunna ta stöd emot. Taggar överallt även på minsta kvist. Han säger att vi måste lämna stenar och tyvärr hamna öppet för att få skottchans, men att jag måste snabba mig när han väl fått upp skjutstödet utanför stenarna. Då en stor del utav gruppen kollar rakt emot oss. Vi smyger upp bakom stenarna och kliver sedan över några buskar ut förbi stenarna. Han ställer ut skjutstödet på en låg men toppig sten.

Okontrollerbar gnufrossa

Jag lägger upp min browning x-bolt 30.06 och jag lägger an mot tjuren som står fri i utkanten av gruppen. Jag får en helt okontrollerbar gnufrossa, hur jag än försöker med andningen kan jag verkligen inte lugna ner pulsen. Adrenalin påslaget är på max. Korset flyger runt överallt och jag fullkomligt skakar från topp ner i kängorna. Jag känner mig alltför ur balans för att prestera ett försvarbart skott. Jag viskar till guiden att jag inte kan skjuta även läget är perfekt.  Han märker av min skyhöga puls. Vi får prova en annan skjutställning.

Vi ser att de hör eller misstänker att de är iakttagna. Alla djuren står vända åt vårat håll med högsta fokus. Hela gruppen står på tå och vi förutsätter att de ska ta till flykt, de strimmiga gnuerna börjar att springa undan och hälften av de vitsvansade gnuerna hänger med dem. Några av de vitsvansade gnuerna springer runt på stället med svansen vilt fäktande och med utdragna frustningar. De strimmiga gnuerna stannar trehundrameter ifrån övriga gruppen. Några av de vitsvansade gnuerna tvåhundra meter bort. Vinden ligger fortfarande i ansiktet på oss, alltså till vår fördel men inte till gnuernas. De har dålig syn och kan inte uppfatta oss som fara. Det är tydligt att de känner av närvaron, men de vet inte om de ska fly eller inte.

Nu när gruppen splittrades försöker vi att hitta tjuren igen, vi ser flera olika tjurar, varav några äldre och tillsynes goda troféer. Men den rätta tjuren saknas. Det är inte gott om buskar där de står, men där gruppen befann sig ursprungligen breder det ut sig en trädliknande buske som vi ser att det står flera djur bakom. Vi förstår snart att tjuren måste vara med det gänget. Grupperna med gnuer frustar ständigt till varandra med en bockande huvudrörelse.

Som att tiden står still

Minuterna känns som timmar, pulsen har mattats ner. Jag darrar inte längre som ett asplöv. Vi har suttit och observerat gruppen med djur i mer än trettiominuter nu. Vi ser att de som stått bakom busken börjar komma ut en efter en. Flera hondjur kommer fram, de har betydligt tunnare horn än tjurarna. Hjärtat slår några extra slag när vi ser en tjur sakta men säkert lämna tryggheten bakom busken. Ovetandes om oss kommer han betandes. Jag gör mig redo med skjutskäppen i högsta hugg. Francois vill göra sig säker med att det verkligen är den rätta som vi sett ut tidigare. Vinkel är svår då han går med bredsida och huvudet i profil ifrån oss. När han vänder huvudet åt vårat håll får vi det bekräftat. Det är den som vi vill komma åt. Han står med huvudet lågt och kollar mot oss. Vi sitter blickstilla.

När han vänder runt är jag redo. Jag sitter med båda benen uppe på stenen för att få det perfekta stödet, jag får till knästöd för båda armbågar. Jag får också luta mig lite lätt mot guiden. Inte en chans att jag kunde få ett stadigare stöd. Pulsen är i viloläge. Jag frågar om det är okej att jag tar skottet. Avståndet är drygt hundratjugo meter. Jag får ett tyst “ja, det är bara att du skjuter om du är redo” . Ett djupt andetag och lugnande utandning. En långsam kram på avtryckaren och tjuren hoppar till när kulan borrar sig in genom bogen. Han staplar efter den flyende flocken av fäktande vita svansar som lämnar ett rött dammoln efter sig. Tjuren orkar bara med sina sista krafter följa efter dem ett fåtal meter innan han faller ihop och slutligen hamnar på rygg. Vi hör en sista suck och sedan är allt stilla. Jag får en uppmuntrande klapp av Francois på axeln.

Sakta börjar vi att gå fram mot gnun. Vi ser de andra gnuerna som har stannat upp femhundra meter bort. De kollar mot platsen där tjuren lagt sig.  Adrenalinet gör sig påmint igen när vi är på väg fram. Väl framme får jag en stor kram av min guide efter att han har lagt i ordning tjuren för foto. Troféen är imponerande. Först när jag håller handen på hornen som jag verkligen förstår storleken. Trofén är svår för mig att greppa. “Jag tror den kan klara en guldmedalj” säger Francois. Jag är nöjd oavsett då det var en mycket spännande jakt med ett lyckat avslut. Det är inte alla gånger ens hjärta får en sådan fart som med denna tjur. Det är de stunderna som aldrig faller i glömskan. Sånt som får en med ett leende att drömma sig tillbaka och längta efter nya äventyr i Namibia…

Allmänt om Vitsvansad gnu och trofémätning av antilopen

Namnet “Vitsvansad gnu” kommer ifrån antilopens vita svans. Det vita kommer igen mot borst som den har på ryggen, där de även tonar in i en svart/brunfärg. I helhet är antilopen mesta dels svart/mörkbrun. På huvudet har de som en tuppkam med svartborst ned mot nosen. Ögonfransarna är vita. De har även en fyllig svartman under hakan samt under magen har de även svart/brunt borst som hänger. Tjurarna är oftast mörkare i färgen, ungdjur och hondjur mer brunton.

Båda könen har horn, men tjurarna har betydligt grövre och större horn. En fullvuxen tjur mäter kroppsligt cirka 212-242 cm med en mankhöjd på cirka 111-121 cm.  Vikten på ett fullvuxet djur ligger mellan 100-180 kg. Kalvarna väger cirka 11-22 kg  vid födseln.

Livsmiljön är öppna grässlätter på höglandet, vilket bidrog till att den blev mycket lättjagad med moderna vapen.

För att få tillstånd att exportera en Vitsvansad gnu trofé ifrån Namibia bör trofén hålla 165 poäng, vilket hamnar alldeles under bronsklass. Medaljklasserna är 174 poäng för brons, 183 poäng för silver, 192 poäng för guld enligt NAPHA* (Namibia Professional Hunting Association)
http://www.napha-namibia.com/fileadmin/user_upload/PDF/Minimum_Measurements.pdf

Geparden Bushman var mycket intresserad av min vitsvansade gnu. Var sugen att ta sig ett smakprov. Gnun blev ett bogmontage som nu hänger hemma på väggen.

Vitsvansad gnu, räddad av farmägare och jägare!

Mot slutet av 1800-talet var den vitsvansad gnun på gränsen till utrotad, största bidragande orsaken var ett alltför hårt jakttryck med både laglig och olaglig jakt. Gnun fanns kvar på två olika farmer i deras ursprungsland Sydafrika. Farmare och andra grupper som var intresserade av att bevara arten, bland annat jägare började jobba för att rädda arten. Man såg ett värde att bevara arten och räddningen blev hägn och skyddade områden. År 1982 räknade man att det fanns 150 djur på två olika farmer i Sydafrika. Man började återintroducera arten till forna levnadsområden samt man planterade även in dem i  Namibia. Vilket fick populationen att öka drastiskt. År 1992 hade populationen hunnit att växa till över 7000 djur. Idag räknar man att det finns mer än 18 000 djur i både Sydafrika och Namibia. Man räknar med att ca 80 % av gnuerna finns i privata ägda hägn samt 20 % i skyddade områden. Idag klassas arten som livskraftig och inte längre hotad.

Text – Alexandra Hellström Bilder – Alexandra Hellström & Francois Bergh

Det finns många alternativ gällande jakt i Spanien. Det som lockar många jägare är jakt efter spansk ibex. Landet har fyra olika typer av ibex och utöver dem ett väldigt stort jaktutbud. Landskapet är verkligen speciellt med olivträds- och mandelodlingar. Bördigt men samtidigt kargt bergslandskap klätt med rosmarinsbuskar och en mer medelhavsvariant av barrträd samt  buskar. I bergen den spanska ibexen kung. På bergsturerna är också chansen stor att få se några av landets få gamar.

Vi var på jakt under februari månad. Normalt blommade mandelträden i mars, men de stod i fullblom när vi var på jakt. I många områden mot bergen hägnades träden in för att slippa bli ibexföda. 

Rosmarinbuskar var en del av basfödan för Beceite Ibex. I många av bergsområdena hade man sått små fält med vete också. En typ av viltåker för ibexen som gärna besökte fälten tidig morgon eller på eftermiddagar/kväll.

Jaktdrömmarna hade gått om Spansk ibex men förhoppningar små om att få uppleva den jakten. Men efter en del kontakt med en Fran Cortina ägaren av Corju Hunting på sociala medier skulle det plötsligt bli verklighet. Bergsjakt efter Beceite ibex. Ett nytt jaktland att besöka och en ny jaktkultur att upptäcka!

Efter drygt 4h flyg från Arlanda landa vi slutligen i Madrid. Från Madrid gick färden med bil och Fran Cortina som vår chaufför. Vi begav oss cirka 4 timmar norr om Madrid för att komma till jaktområdet för Beceite ibex. Vi hamnade till slut i den lila bergsby Castelotte med drygt 150 invånare som låg mitt i Teruelområdet.

Hyrde vapen

På väg in mot byn såg vi våra första spanska ibex för resan, två ungdjur som gick bland buskar i en bergsluttning runt 200 meter från vägen.  Förväntansfulla rulla vi in i byn tidig eftermiddag till vårat enkla men fina hotell. Där möttes vi upp av vår andra jaktguide, Jose Utrillas som har jagat spansk ibex i många år tillsammans med Fran. Det blev en snabb avcheckning på hotellet och våra rum och sedan ett snabbt ombyte till jaktkläder och kängor. Vi ville passa på att åka och provskjuta vapnet som vi skulle låna med på våra jakter. Under vår resa fick vi hyra en Tikka T3 i kaliber .270 WSM med ett Zeiss sikte som var perfekt för de ofta längre hållen i bergen av vår guide. Efter att jag och min jaktkompis på den här resan, Rickard hade testat varsitt godkänt skott på ett skjutmål på drygt 100m var det dags att ta en titt i det stora jaktområdet där vi skulle spendera de närmaste dagarna.  Än var det många timmar kvar till solnedgång under vår första dag i jaktområdet. Vi hann se upp mot ett 50 tal ibex första dagen men inget trofédjur.

Grupp med ibex. Först upptäckte vi endast hondjur och unga bockar. Plötsligt stod det en representativ ibex mitt i gruppen. Innan vi hann påbörja ansmygning så flydde de över bergen.

Otypiskt väder

Vi hade blivit förvarnade ett par dagar innan vår avresa ifrån Sverige att packa varma och regn- och vindtäta kläder. Vädret var otypiskt för årstiden. Där vi var och jagade brukade det normalt regna 5-10 dagar per år. Det regna flera av dagarna som vi var där. Det blåste också mer än vanligt, vilket gjorde att ibexen var svårare att hitta. De ogillar starka vindar och regn som många andra vilt. Det gjorde det till en utmaning utöver det vanliga för oss att finna dem eftersom de gärna höll sig bland täta buskar eller träd vid oväder. Deras färg på pälsen utgjorde ett utmärkt camouflage bland klipporna.

Under vår andra jaktdag spanade vi av stora områden. Andra jaktdagen såg vi enbart en bock som var i troféklass. Vi upptäckte bocken försent och han flydde med en grupp hondjur över bergen. De är otroligt snabba på klipporna. Vi försökte oss på en ansmygning över bergen som var klädda av rosmarinbuskar och mindre barrträd. Vinden snurrade och det var svårt att smyga tyst, då man ständigt fastnade i buskarna och det var som att gå i ett stenbrott. Mängder av stenkross. Man fick ta det långsamt och försiktigt eftersom regnet hade gjort marken mjukare och man kunde enklare tappa fotfäste på de större stenarna.

Vinden i ryggen

På drygt 300 meter fick jag se bocken gå rakt ifrån oss över några klippblock. Han var omringad av getter och kid. Vinden hamnade i våra ryggar och mina guider, Fran Cortina och Jose Utrillas tyckte det var dags att ta oss tillbaka när vi såg dem försvinna iväg på nästa berg fortfarande springandes. Djuren var alldeles för skrämda för att låta oss komma närmare. Vi fick ta oss tillbaka för att fortsätta vårt sökande i en annan del av jaktområdet där vinden var mer till vår fördel. Dagen gav ingen mer chans på ett trofédjur, vi såg däremot mängder av hondjur och unga bockar. Vi fick mer regn och även lite snö, så vi avrunda jaktdagen tidigt. Vi avslutade dagen med en tre rätters middag på spansktvis. Tidigt i säng för att ladda upp sig inför nästa jaktdag.

Ett oväder drog in under natten. Det var en rejäl storm och regnet smattrade på taket natten lång. Ingen idé att bege oss ut innan solen hade gått upp. Strax efter kl 08:00 på morgonen började vi bege oss ut i jaktområdet efter en rejäl frukost. Vi inväntade att solen skulle gå upp för att försöka få oss en glimt av solande ibex i bergen. Efter en kall och blåsig natt sa guiderna att oddsen skulle vara på vår sida. Det blåste på ganska ordentligt fortfarande men det var glest med moln på den klarblå himmeln. Det dröjde inte länge förrän vi såg det första grupperna med getter och unga bockar. De gick betandes och solandes på bergsluttningarna. Men inga större handjur med dem. Vi fortsatte vårat letande i timmar med att smyga och förflytta oss till andra områden med bil. Men bara kontakt gång på gång med hondjur. När vi kommer smygandes till en bergsida där det är lä, vänder äntligen vår otur.

Anar oss inte

Fran och Jose smyger före oss och kollar nedför en bergsida där vinden inte piskar. Där vinden inte når upptäcker vi en hel grupp med enbart handjur i olika åldrar. Djuren ligger och solar samt sover. De har inte märkt av vår närvaro. Vi är drygt 80 meter ovanför dem. Vi kryper långsamt fram mot kanten. Så tyst och försiktigt som möjligt. Jag är alldeles bakom Fran. Det är strax över ett tiotal bockar som njuter av solens strålar. Mitt ibland dem ligger en fin ibex i troféklass, precis en sån bock som vi har letat efter de senaste dagarna. Jag försöker lägga mig till rätta med vapnet för en bra skytteställning för att vara redo när bocken behagar att resa på sig. Han ser inte ut att ha någon brådska utan ligger lugnt och idisslar. Rosmarin buskarna gör det svårare för mig att komma i en bra position för ett skott.

Kommer bakom oss

När jag nästan är klar hör jag plötsligt vår andra guide Jose viska bakom ryggen. Han gestikulerar att vi ska vända oss om. Nästan bakom oss kommer plötsligt tre andra djur fram. En get med en bock efter sig samt kid. Fran visar med sitt kroppsspråk att jag ska hänga med efter honom. Jag tar vapnet och kryper efter honom. Bocken går och flemar efter geten som om hon vore i brunst, vilket vore konstigt för årstiden. De har stannat upp drygt 80 meter ifrån oss och kurs rakt ifrån oss. De verkar inte ana vår närvaro men de är på väg rakt emot en klippavsats. “Om de går över så kommer vi tappa kontakten med den gruppen” viskar Fran. Djuren börjar gå snett ifrån oss, så fort geten är i säkert avstånd ifrån bocken säger Fran åt mig att skjuta. Jag tar ett djuptandetag och jag fokuserar på att hitta en dödande vinkel. Bocken bjuder på en väldigt sned bredsida men jag hittar ett  bra läge. Geten hinner över klippan. Jag får skottchans precis efter det. Ett djuptandetag för att döda pulsen och skottet går. Jag ser bocken tumla ner över klippan. Jag får en klapp på axeln av Fran. -Bra skott min vän!!”

Gav mersmak

Min puls gör sig åter påmind. Den andra gruppen som sola på klipporna står och kollar förbryllat. De har inte riktigt fattat vad som har hänt. Vi höll lågprofil tills de drog sig undan för att inte skrämma dem i onödan. När Jose och Fran har packat på sig ryggsäckarna igen börjar vi klättra ner mot bocken.

Eftersom det regnat kraftigt under natten får vi ta det försiktigt på vår väg nedåt. När vi kommer till klippan där vi såg bocken tumla nedför ser vi han ligga drygt 10 meter nedanför. Vi smyger sakta fram men bocken är död. Efter några intensiva jaktdagar hade alla ett leende på läpparna när det är dags för foto och tillvaratagande.  Jose flådde ibexen för bogmontage på plats i bergen och köttet bars ut och hämtades upp av en man med häst och vagn senare samma dag.

Även min vän Rickard Ringeborn hade jaktlyckan med sig och lyckades fälla en ibex i bronsklass sista jaktdagen av vår resa. Jakt i Spanien och de spanska bergsmassiven gav mersmak och vi var mycket nöjda med resan i helhet. På flyget hem infann sig en längtan tillbaka till de spanska bergsområdena.

Jose och Fran på spaning.

Fran berättar mer om de olika typer av spanskibex och förklarar hur man ser åldern på min bock. I Spanien finns det fyra stycken olika typer av ibex. Beceite Ibex och Gredos är de två största.

Påväg fram till min ibex. Vi upptäckte den på drygt 80-90 meters håll efter att ha haft sikte på en annan och yngre bock. Jag och min guide Fran Cortina på Corju Hunting. Min ibex uppskattades till en ålder på 8 år.

Jose, Fran och Rickard precis innan de skulle bege sig ut i bergen. 

Rickard Ringeborn med sin fina ibex som höll bronsklass. 

Beceite Ibex en av fyra arter i Spanien

I Spanien hittar man fyra olika typer utav Ibex. Sierra Nevada, Ronda, Gredos och Beceite ibex. Alla finns i olika bergsmassiv i olika delar av Spanien. Beceite är en av de större arterna. Du kan jaga Beceite ibex från brunsten i november till slutet av maj.

Corju Hunting

Fran Corju och hans företag Corju Hunting erbjuder jakt i Spanien på alla ibexarter. Gredos,Sierra Nevada, Ronda och Beceite ibex. Du kan också jaga en rad andra arter klövviltsarter som till exempel rådjur,kronhjort,mufflonfår,manfår,vildsvin,gems med mera. Mycket olika typer av jaktformer allt från smyg/vakjakt till drevjakt. Han erbjuder också jakter i andra länder än Spanien. Se mer info om hans jakter på http://www.corju.com och besök gärna hans youtubekanal för att se jaktfilmer ifrån hans jakter det finns flera när han jagar just Beceite ibex med jaktgäster, du hittar filmerna och hans kanal om du söker på “Corju Hunting”.  Direktlänk till hans jaktfilm kanal på youtube https://www.youtube.com/channel/UCMlzwdDg2qt858hIQCunXAw

Jakt i Spanien

Att tänka på när man ska jaga i Spanien är att ljuddämpare inte är tillåtet. Om du ska ta med eget vapen till Spanien gäller EU-vapenpass. Många jaktarrangörer har att man kan hyra vapen på plats, vilket oftast är billigare och enklare än att ta med sig eget vapen. Jag hyrde vapen på plats. Licenser och försäkringar gällande jakten ordnas av arrangör.  Spanien är också känt för sina “Monterias”, det vill säga en klassisk och traditionell form av drevjakt som är typisk för landet. Vilt som är typiskt för “Monteria” är framförallt storviltsjakt efter vildsvin och kronhjort, men dovhjort och mufflonfår jagas också men beror lite på vart i landet. Det finns flera svenska jaktarrangörer som erbjuder jakt till Spanien.

Får gärna kontakta mig på alexandrahellstrom@live.se för referens eller frågor om jakten via Corju Hunting

Första resan för mig och Kim tillsammans begav vi oss till Sydafrika för jakt. Vi var i Sydafrika den 22 mars till den 30 mars. Vi var främst på jakt men en dag av resan spenderades också i Kruger National Park, något som jag verkligen kan rekommendera för alla!

Spännande att få uppleva afrikanska vilt på så nära håll samt chansen att se hela big 5. På vår resa lyckades vi få se 4 av 5 i Big Five. Leopard var det enda av Big five som vi aldrig såg. Jag har bara sett leopard i hägn på min resa till Namibia.

Nedan följer en del bilder ifrån vår resa och en del text!
En vacker impala som smiter in i grönskan. Bild tagen i ett område där vi inte jaga.

Kims första resa till Afrika och han började sin jaktdebut i Sydafrika med en vacker gammal Bläsbock, troligen en stark silver eller till och med guldmedalj. Vi lyckades även få jakten på film. 

Sydafrikansk solnedgång. Mörkret kommer otroligt snabbt. Solen borta på mindre än 30 minuter. Sen totalt mörker. I natten hör man syrsor och gräshoppor spela. 

På vår Sydafrika resa använde vi Browning kläder eftersom jag är ambassadör för Browning Europe Outdoor. Savannah Ripstop kollektionen har perfekta kläder för Afrikajakt eller jakt i andra varmare länder. Bra ventilation och skön passform. På bilden har jag Savanna Ripstop byxor samt piké. Kläderna tålde de flesta taggbuskar som Sydafrika hade att erbjuda och får väl godkänt. Kim använder på bilden en Browning Featherlight Typhoon jacka. En tunn och lätt jacka med bra vind och regnskydd. Min Browning jacka på bilden är en Hells Canyon Odorsmart. En tunnare jacka med bra vindskydd och som har en speciell design och material som inte ska sprida vittring. En riktigt skön jacka med bra fickor samt god passform. Kepsarna var en perfekt ton för smygjakten i bushen, man smälte in bra med kepsen shrike dark olive samt kepsen over/under olive.

Återförsäljare i Sverige som säljer kläder och vapen ur Brownings sortiment, se denna länk – Browning i Sverige

För att se mer utav Browning Europes Kollektion av kläder, se denna länk – Browning Europe Outdoor Collection

Mitt första vilt för resan blev en Impala. Ett av mina favoritvilt att jaga i Afrika. Otroligt graciöst och fascinerande vilt. De bjuder på en spännande jakt i bushen. De är också ett av de billigare vilten att jaga och ingår ofta i jaktpaket. Tredje resan till Sydafrika och Impala nummer 4 för mig.

Inför resan köpte jag en filmkamera, en Sony HDR-CX900E med extra tillbehör som mikrofon med mera. Smidig och enkel kamera för att filma jakt samt djur och natur. Hyfsad zoom. Vi lyckades fånga en del jakt. Filmklipp från resan kommer att dyka upp så småningom.

Handkikare hade vi från Kite Optics som är en samarbetspartner till Browning Europe.

Kite Optics är ett belgiskt företag grundat år 1992 av Georges De Putter. Idén väcktes ur hans stora naturintresse samt hans brinnande intresse för optik. Hans föräldrar höll även de på med optik så det var där allt började. Men år 1992 valde han att stå på egna ben och det gör han än idag med sin familj. Idag har de främst kikarsikten samt handkikare och tillbehör till kikare till försäljning över hela Europa.  Du hittar också deras produkter i Sverige såklart!
Här hittar du återförsäljare i Sverige – Kite Optics Sverige

Vi hade Kite Optics Toucan i 10×42. Lätt och smidig handkikare med otroligt fint fokus och grepp. Riktigt imponerad över optiken och en perfekt handkikare att ha med sig på resa eller jakt hemma i Sverige. Jag kan varmt rekommendera kikaren. För mer specifikationer om kikaren, se denna länk- Kite Optics Toucan

Kims andra vilt i Sydafrika blev en Burchellszebra (stäppzebra) och en av de vanligaste zebraarterna. Arten känns igen på att den har “smutsränder” mellan de svarta och vita partierna. Riktigt vackra skinn och spännande jakt. Kim bestämde sig för att spara hela skinnet. Vilket också är mest prisvärt. Vi har också en Burchellzebra bogmonterad hemma från en av mina tidigare resor till Sydafrika.

På Kruger Park och flygplatsen i Johannesburg ligger zebraskinn i pris kring cirka 12000-18000 zar. När jag var i Sydafrika år 2013 kostade ett zebraskinn runt 20 000 zar så priserna har gått ner.

På denna jaktresa hade vi hade köpt varsitt jaktpaket innehållandes 1 impala, 1 vårtsvin, 1 Blue wildebeest (strimmig gnu) samt 1 Burchellzebra eller 3 impala icke trofé.

Mitt andra vilt för resan blev en Blue Wildebeest (Strimmig gnu). Min första Blue WB. En riktigt fin tjur. Story om jakten kommer vid ett senare tillfälle.

Mitt tredje vilt för resan. Jag fällde en fin zebra hingst samma dag som min Blue WB. Ett perfekt födelsedagsfirande med två spännande jakter. Zebra har blivit ett favoritvilt för mig att jaga. Ett vackert och otroligt försiktigt vilt. De bjuder på en utmaning att jaga dem. De har bra syn och är väldigt vaksamma. En del kan tycka det är fel att jaga zebra, men som hemma i Sverige så behöver viltstammar regleras och kontrolleras. Det är inga konstigheter med zebrajakt och hela zebran tas verkligen tillvara på och de har ett riktigt gott kött. Tack vare jakten som det finns så gott om vilt i Sydafrika idag.

Kims tredje vilt i Sydafrika blev ett vårtsvin. Vi var på jakt efter Blue WB när det plötsligt dök upp ett fint vårtsvin, precis när gnuerna hade smitit undan. Vårtsvinet bjöd på en fin skott chans på ca 70-80 meter och det blev kvar på stället. Jag hann tyvärr inte att filma skottsekvensen, det gick lite för fort. En fin sugga. Galtarna har två par vårtor på var sida av huvudet. Vårtsvin är ett riktigt roligt vilt att jaga men bjöd på en utmaning i det höga gräset. Det regna otroligt mycket i Sydafrika i februari i år, så gräset var väldigt högt och frodigt. Vi testa ett par gånger att vakta vid vattenhål på vårtsvin men gav inget resultat. Bäst gick det under smygjakten.

Kims sista vilt för resan och på sista jaktdagen. En fin Blue Wildebeest ko. Guiden trodde det var en tjur men visade sig vara en gammal ko. De är rätt jämlika kroppsmässigt. Den sprang ca 100 meter på lungskott men blödde knappt en droppe. Gnuer är tuffa djur och bjuder på rolig och spännande jakt. De har dålig syn men bra luktsinne. Flera gånger som vi lyckades komma tätt inpå grupper med gnuer, men precis innan skottchans på rätt djur dök upp så vände vinden och djuren drog. Gnuer är enkla att följa för man hör dem frusta mycket.  Om de anar oro är de väldigt rastlösa och frustar verkligen högljutt. Ofta ser man dem gå tillsammans med zebror.

Lite blandade djur och naturbilder från resan. Spåret som är på bild är av en Hyena (troligtvis fläckig hyena).

Mitt fjärde och sista vilt för den här resan blev ett vårtsvin. Det var precis innan solnedgång den sista jaktdagen av vår resa. Kroppsmässigt var det de största vårtsvin som jag någonsin har sett på alla mina tidigare Afrika resor. Dessutom riktigt gammal med en ålder på uppskattningsvis 15-16 år. En gammal herre med en bruten bete. En ära att få fälla ett vilt som passerat sina bästa år. Där vi jagade hade det under förra året varit extrem torka så mycket vårtsvin hade dött av vattenbrist. Så resan avslutades på bästa vis. Nu ser man framemot att få hem alla troféer och fina minnen på väggarna.

Mer bilder från resan kommer på min Facebooksida –Borntohunt- Alexandra Hellström samt min Instagram – Born2hunt_alexandrahellstrom

För frågor eller funderingar angående Afrikajakt kan man kontakta mig på mina sociala medier eller via mejl på alexandrahellstrom@live.se

Här kommer två korta filmklipp ifrån vår Sydafrika resaNågra till kommer att dyka upp framöver!

I de två första filmklippen får ni följa med mig och min sambo Kim på Bläsbock- och Impalajakt