Namibia, något att längta efter

Sista dagarna i Namibia och på Wekebi. Jag har haft en fantastisk resa med både nya jaktminnen samt att testa på livet som jaktguide. En sak är säker. Namibia är bland det bästa som jag har upplevt. Friheten, djur och naturlivet. Så mycket ödemark och knapt några staket. Där vi befinner oss är det röd jord och berg så långt ögat kan nå.  Jag längtar allt annat än hem.

I flera dagars tid har hårda vindar stoppat våra jaktplaner. Det sista jag önskar för den här resan är att få fälla en Red Hartebeest, en antilop som jag inte har jagat tidigare. Men de har varit alldeles för varska och flyktbenägna under hård blåst, då de är nervösa över att rovdjur som leopard eller gepard ska lyckas överrumpla dem. Varje morgon och utflykt ser vi leopard eller gepardspår. Vi väntar på att vädret ska lugna sig.

Min sista jaktdag är det stilla igen, blåsten är borta. När vi är ute och smyger stöter vi plötsligt på en grupp med ensamma tjurar. De har inte uppfattat oss utan de kommer travande nästan rakt emot oss. De överrumplar oss helt när vi fotograferar en fin kudutjur. De befinner sig på slätten långt ifrån de stora röda bergen. De kommer i lugnt trav emot oss. I sikte har de en dal mellan två stora kopjes (hällar av stenblock). Vi försöker hålla låg profil ibland buskar tills de försvinner utom synhåll. Vi vill inte att denna chans ska undgå oss så vi tar oss försiktigt framåt.

Tidigare under morgonen stötte vi på en riktigt stor grupp, där det var blandat med både tjurar, hondjur och kalvar. De var däremot omöjliga att smyga sig inpå då de befann sig mitt ute på en grässlätt ibland bergen. Otroligt varskt gäng som uppfatta oss på över 500 meters håll. Vi var chanslösa att smyga oss på dem. Nu vände däremot vår otur när vi lyckades få tjurarna på oss. Precis när den sista av tjurarna försvann in mellan kopjarna påbörjade vi vår ansmygning. Vi smyger oss fram till den första kopjen och spanar försiktigt över kanten för att undvika att bli sedda. Min guide Francois signalerar med kroppsspråk att de är där och vi börjar långsamt smyga oss runt för att få en bättre vy. Vi har tur att det är mycket buskar intill kopjen. Taggigt men det finns chans för oss att gömma oss för antilopernas otroliga syn. När vi lyckas smyga oss runt får vi smyga hukade och krypa om vartannat. Francois stannar upp och sätter sig ner på knä. Drygt 500 meter ifrån oss står tjurarna. En går långsamt och betar bland buskar medans de andra står på ett krön och spanar rakt mot vårat håll. De är precis att man ser halva djuren, då det är en svacka där två av tjurarna står på vakt. Som att de har på känn att det är någonting på gång.

“De vet att det kan vara jägare här” säger Francois. De har tidigare under säsongen fällt en tjur på samma ställe som där vi nu befinner oss, mellan samma kopjes också den ur en herrklubb. Vi sitter still och väntar på att de ska vända blickarna åt ett annat håll. Värmen stiger betydligt när de börjar närma sig mitt på dagen. Solen riktigt steker på i våra ryggar där vi sitter mitt i solen. Vi får söka skugga i vår väntan på att djuren ska röra sig.

Det är ett sista vilt som jag önskar jaga för min resa till Namibia för den här gången. En antilop som har gäckat mig. Men som jag nu äntligen kan få chans att komma inpå. Röd koantilop. En av de snabbaste antiloperna med otroligt vass syn. En utmaning att komma nära inpå dem i det stundtals öppna landskapen. De trivs bäst i det öppna landskapet mellan bergen.

Vi konstaterar att alla tre tjurarna är mycket fina trofédjur efter en stunds kikarspaning. Den vi ska försöka oss på betar ensam runt 30 meter från de andra. Så fort de två utkiksdjuren kollar åt ett annat håll börjar vi smyga oss närmre bland stenar och taggbuskar. Francois ger klart att vi ska hålla låg profil framåt och jag får följa efter precis bakom honom. Det börjar bli svettigt. Flera gånger som vi får stanna upp och vara stilla som statyer. När vi kommer in på drygt 300 meter märker vi att de börjar ana att de inte är ensamma. De lyssnar, kollar åt vårat håll samt frustar allt mer. Francois vill försöka komma lite närmare. När vi kommer in på drygt 230 meter säger jag att jag kan testa ett längre skott, jag vill inte låta den här chansen försvinna på tjuren. Vi hör babianer som börjar gapa i bergen på håll. De flesta djur blir mer vaksamma när de hör den varningen.
Det känns riskabelt att försöka komma närmare. Vi sätter oss ned. Jag tar den trebenta primos skjutskäppen framför mig och tar stöd med armbågarna på knäna. Det känns rätt stabilt men får också ta lite stöd mot Francois. Tjuren börjar röra sig sakta bland buskar drygt 230 meter ifrån oss. Han stannar så att han precis får en stor buske mitt för bogen. Vi väntar redo på att han ska röra sig ytterligare någon meter för att bli fri mellan ett par buskar.

“Vänta tills han rör sig” viskar Francois. De andra tjurarna trampar otåligt och kollar åt vår riktning. Vår tjur börjar röra sig långsamt med bredsidan mot oss. Francois tecknar åt mig att vara beredd och gör en skarp vissling. Tjuren stannar upp mitt och vrider huvudet mot oss. Det är rent skottfällt. Pulsen gör mig små skakig att jag får släppa blicken i kikaren och ta ny fokus. Jag kramar av skottet. Får en dålig känsla när jag känner i skottögonblicket att jag råkar dra åt höger. Men jag ser på skottreaktionen att skottet tar lite för långt fram och långt ner i bogen, nästan benet, tjuren hoppar till men magkänslan säger att det inte är ett dödande skott. Jag laddar om snabbt, men tjuren försvinner in bland buskar och lunkar över krönet med de andra två tjurarna. Han rör sig långsamt. Vi tar skjutskäppen och springer efter tjuren. När vi kommer fram till krönet som tjurarna gick över ser vi tjuren drygt 250 meter ifrån oss. De två andra tjurarna har sprungit ifrån honom och han står ensam bland buskar. Jag får upp skjutskäppen framför mig. Han står aningen vinklad ifrån oss. Jag håller högt i bogvecket. Pulsen får lägga sig innan skottet går. Tjuren slår ihop på stället.

Vi båda känner en lättad över att tjuren ligger. En vacker och ärrad tjur. En intensiv och spännande jakt fick ett perfekt avslut.

Väl hemma i slakteriet är Francois i extas när vi mer noggrant studera trofén. Vi mätte den till 26 inch och den största som hade fällts på farmen.  Spännande överraskning!

Fakta – Red Hartebeest (Röd Koantilop)

Arten har ett mycket säreget utseende med avlångt huvud med märkligt krokig form på hornen, huvudformen är mycket likt en häst. Antilopen kan som snabbast springa i cirka 55 km/h. Antilopen är rödbrun i tonen med en del svarta partier på ben och huvud. Den föredrar det öppna landskapet, då den äter mer gräs än kvistar och buskar.
Antilopen lever i grupper som kan vara ifrån ett 10-20 tal upp till 100 djur. Äldre tjurar är ensamma eller bildar mindre herrklubbar. Kor och kalvar går ofta med en tjur som leder och skyddar gruppen mot andra tjurar. Båda könen har horn, men hondjuren är betydligt mindre i både kropp och horn. En tjur väger cirka 150 kg och en ko cirka 120 kg.

Red Hartebeest fotat i Sydafrika av mig 2011 & 2013.

En mycket spännande antilop att jaga. Varska och svåra att komma nära i det öppna landskapet mellan bergen där vi jagade dem. Vi uppfattade att de hade väldigt bra syn, då de flera gånger fick se oss på avstånd över 500 meter och började fly undan oss.

Geparden Bushman hängde gärna med i slakteriet. 

Jakten var via Zaris Safaris. Jaktområdet ligger i Hardarp Regionen, inte långt ifrån Maltahöhe. Deras jakt/turistlodge är Wekebi. För mer info besök deras hemsida – Zaris Safaris

Deras facebook – Zaris Safaris Facebook

Instagram – zaris_safaris

Our Pro-Team member Alexandra Hellström visited one of our professional outfitters in Ireland, Norman Mulvany from Irish Safaris. It was her first time sika hunting in Ireland, and what an experience!

Alexandra says:

“The dream of hunting sika stag finally became reality! My boyfriend and I got a good deal through Rainsford Hunting, where we got direct contact to our outfitter Norman Mulvany from Irish Safaris. It made it easier for us to plan our trip, and much easier to match our expectations. After a little correspondence between us and Norman, we were off!

When we arrived in Ireland we rented a car at Dublin Airport, after which we drove to Tinahely, which was about 1.5 hours’ drive from the airport. We stayed at Murphy’s hotel in a small town. From there, there was about a 15-minute drive to the hunting area.

The sika hunting was the best early morning, and from afternoon to sunset. So, it was in those hours that we spend the most time hunting. In the morning, it was usually stalking, where in the afternoon / evening we would use a high seat. The sika deer are most active in the morning, because they rest during the day on the hills or in the dense forests, after which they begin to be active again around sunset. Sika deer is one of the most shy and cautious game I’ve ever hunted!

It was a little too hot while we were there, because sika hunting is best if the weather is cold because of the insects. The weather was perfect for stalking around in the beautiful landscape, but not for hunting. Unfortunately, there were two hunting days where we couldn’t go hunting in the morning due to bad weather conditions – too much fog and rain. According to Norman, our guide, weather like that is not good for hunting sika deer. We clearly saw most sika deer during the morning hunts.

Hunting day number two, Kim, my boyfriend, got lucky! He was out with Norman’s son, Oisin, during the whole trip. They went hunting this evening, and the luck was on their side! A few minutes before sunset, a sika stag came out at 70 meters, and it was heading directly towards them. Oisin whistled after it, after which it stopped and focused directly on them. The shot went off and the sika stag dropped on the spot. After this the hard part of the hunt started. They dragged the sika stag down from the hills, and then we took a few pictures. It was a beautiful 8-pointer sika stag! Sika stags often only gets eight points, and therefore he was extremely pleased with this sika stag. Perfect start of our trip!

The landscape is very changing due to the many hills and valleys, which puts your physique on test when you go through the landscape. Great setting for stalking! We spotted the most game during the morning hunts, but they were almost always too far away. We often saw beautiful sika stags at 500-800 meters. The days went by and I had not really been lucky yet!

But Kim had – on the third day he got two sika deer! After just 20 minutes of hunting, a group of sika deer came out of the woods. There were only hinds and calves, and they were on their way to another area. Kim and Oisin didn’t have the opportunity to shoot from the tower, so they went stalking after them. They got within shooting distance, and then they put up the shooting stick. There was both a calf and a hind, and they both dropped on the spot. Two beautiful shots at over 300 meters! After that the hard work started! They had to bring the deer to the nearest road, and it was tough due to the hills! Both Kim and Oisin were both very tired when we met them on the road. Ireland offers really exciting and challenging hunting! Physics come to the test in the hills, and also the long shooting distances up to 300 meters. That’s not what we’re used to at home!

Unfortunately, on hunting day number four we were unlucky. We could only go hunting in the afternoon due to fog and rain in the morning. The sika deer didn’t come out this afternoon, and we were unlucky to bump into some on our way to our spot. When we got to the spot, we saw a group of sika deer 450 meters out. There quickly ran over a hill and disappeared behind it. We didn’t have a chance to stalk after them, so therefore we chose to wait in the tower, hoping something would come out in the passage ahead of us. Unfortunately, there came no sika deer this evening. After the sunset it turned really cold, which was good for tomorrow’s hunt – the last hunting day!

Last morning everything was covered in frost and ice. It was the kind of cold that causes red noses and cheeks. A perfect morning for sika hunting! I was very nervous, but at the same time I had high expectations! I crossed my fingers, and hoped that this would be my day! We divided ourselves again this day. Kim went with Oisin, and I went with Norman, after which we spread into two different areas. Kim was hunting in an area with more forest and I was going to hunt in a more open area with open hills – and more specifically somewhere we had been earlier on the trip. When the weather is cold, the sika deer want to go out and graze for a little longer, and are therefore active for a longer time before they rest in the afternoon. So that was very promising!

We had a good way uphill before we got to a plateau. We started scanning the area all around us with our binoculars. The frost was all over the grass and bushes, and therefore it made a sound every time we took a step. We tried to move as quietly as possible, but it was difficult to be 100% silent. Suddenly, Norman stopped, and looked into his binoculars. He turned and sneaked to me and whispered “Stag”! Just over 300 meters away, a sika stag walked alone, and it had no idea that we were observing it. Norman slowly put up the ViperFlex shooting stick and I got ready. I could feel the fever started to hit me and my heart beat faster. Norman measured the distance and it was 267 meters. The sika stag just walked around and grazed the yellow flowers on the bushes. The stag was very black in color, and it looked really beautiful in the white frost landscape. I made my Browning X-Bolt Composite caliber 30.06 ready, after which I found a very comfortable shooting position. My heart hit faster and faster when I got the stag in my sight. Norman said, “Just take a deep breath and relax before you shoot”. I calmed down, after which I breathed deeply, and then broke the silence with the shot. The stag dropped on the spot! My first stag had been shot and it fell on the spot – it felt so unreal! We stayed there for a few minutes before we started searching for it!

Norman took a well-deserved smoke break after which we tried to locate the stag in the open landscape. There were many bushes and therefore it was difficult to find a particular characteristic of the specific place. We recognized the shooting site and walked towards it. Shortly after we located the stag! A beautiful 8-pointer sika stag! The stag had broken an antler during the rut, but it just made it a little more characteristic! Norman was very pleased with the age of the deer, and considered it to be 7-8 years. The stag was also a 100% pure sika stag, judging from the appearance, Norman says. It is normal to see many, and to shoot many hybrid stags in this area, which is a mix of sika and red stags.

This stag was the perfect way end to our hunting trip in Ireland, as we did not have the evening hunt the last day. But that is hunting, sometimes you’re lucky, and sometimes you just have to be happy about the moment and nature. We were very pleased and happy for our days in beautiful Ireland!

• Alexandra Hellström / Kim Preducic

Norman is a professional outfitter, and we can highly recommend him! Check out one of Norman’s special offers for sika stags here.

Text taken from this link – https://www.rainsfordhunting.com/en/hunting-trip-inspiration/sika-hunting-ireland-alexandra-hellstrom-2/

Rainsford Hunting is a hunting portal with more than 500 huntingoffers worldwide. As a member you get into direct contact with the outfitters on the site. You can ask everything you want and it doesn’t cost anything too be a member. You save money and can find great huntingoffers. So go and check their website and find your next hunting adventure!

Sika hunting in Ireland. A dream come true. On the last morning and hunting day I finally got my beautiful sika stag. Browning X-Bolt composite in 30.06 did a great job and dropped him on the spot at 267 meters using viperflex shootingstick. A old stag with one broken antler. A special trophy.
A exciting hunt and a lot of emotion. I had to calm my nerves and focus before the shoot, lots of sikafever!

Sika is special animals too hunt, really shy and gives you a real hunting challenge.They like the hills and thick woods.Not easy to get close too them and they move mostly in early morning or in the last light in the afternoon/evening. The stags are also very dark in colour compared to the females, so they can be hard to spot when it’s getting dark. Sika deer reminds me a lot of Red deer but they are a lot smaller in body size and antlers. But they can mix with Red deer.

Önskar alla ett riktigt gott nytt år!

Kramar Alexandra Hellström

“En jägare som inte har besökt Afrika har så mycket att upptäcka”

Det är ett citat som många gånger flyger förbi i mina tankar. Två Afrika besök senare och man är fullständigt fast.

Det finns inte mycket som ger mig personligen lika mycket jaktfeber som drömmarna att få besöka Afrika igen. En fantastisk fauna av arter samt landskap som slår det mesta. Nya upplevelser varje dag. Jag fick höra ifrån många som besökt Afrika att “Namibia måste du besöka, det blir inte bättre än så”. Sagt och gjort blev jag beslutsam att jag vill se livet som jaktguide, något som locka efter att ha jagat i Sydafrika i två omgångar. Jag vill veta mer om deras vardag. Några samtal senare och jag hade en jaktpraktik ordnad via Jakt i Namibia. Under min vistelse skulle jag ha Wekebi som min utgångspunkt med guiderna. Här fanns det områden på mer än 150 000 hektar att utgå ifrån under min vistelse. Med mig den första veckan hade jag en grupp ivriga jägare ifrån Sverige, där flera ur sällskapet skulle för första gången få sätta sin fot i Afrika och få sitt livs äventyr.  Jag skulle få följa dem och dokumentera deras resa samt följa guidernas intensiva arbete.

Vid landning i Namibia möttes vi upp av den blivande jaktguiden Reino.Hans uppdrag för dagen var att möta upp oss  inne på flygplatsen och transportera oss ut till farmen. Vi skulle sedan åka med bil till We kebi som ligger i Hardarp regionen i närheten utav Maltahöhe. En dagsresa som innebär 12 timmar i bil tur och retur. En uppgift som ofta landar på jaktguiderna att utföra men idag var det jaktelevens ansvar. Han hade laddat upp bilen med vatten och vi fick hjälp med inlastning av vapen och övrigt bagage. Sedan kunde den 6 timmar långa bilfärden börja för oss. När vi rullat någon kilometer ifrån flygplatsen får vi se resans första vilt, en grupp röd koantiloper som beta alldeles intill riksvägen. Ett trevligt välkomnade efter de drygt 11 timmar som man spenderat på flyget.

Att få chans till jaktpraktik i Namibia är något utöver det vanliga. Jaktkultur skiljer sig överallt i världen men flera länder i Afrika har världens mest framgångsrika viltbevarande. Många arter finns mer än aldrig för och många arter har räddats tack vare att det finns intresse för jägare att komma och jaga dem. I Namibia är jakten strikt gällande troféer och man har minimum mått för export av troféer. Alla jakter ska också ske med en utbildad jaktguide. Utbildningen är väldigt intensiv, det är en gång per år som man kan skriva upp sig för att färdigställa kursen med prover. Det finns tre olika klasser av jäaktguider som får bedriva guidning. Om man har mål att vara frilans och jaga samt jobba över hela Namibia behöver man köra praktiskt och teoretiskt i drygt 6 år. Då får man titeln “Professional Hunter” vilket är det högsta. De andra benämningarna är “Hunting guide” samt “Master Hunting Guide” som alltså är lägre än PH. Om man kuggar på uppskrivningen ett år får man vänta ett helt år igen innan man får nästa chans att göra testerna.  Proven består utav flera moment och man måste kunna bemästra alla moment. Jag fick då på min resa chansen att lära mig mer utav vad hela jaktguidesyrket innebar.

Första dagen vid Wekebi kom vi fram på eftermiddagen. Vi i sällskapet tog en kortare paus för ombyte och sedan tog vi med våra vapen till skjutbanan som fanns tillgänglig nära vår lodge. Jaktguiderna fick ingen paus utan förberedde bilarna åt oss. Man vet aldrig hur vapen behandlas under hantering kring flyg så är alltid bäst att kolla hur skjutningen funkar väl framme. Vi hade skjutit in min browning x-bolt 30.06 på 200 m hemma i Sverige. Den tog precis likadant som hemma, så vi behövde inte ändra något. En halvtimme senare och vi hade delat upp oss i två gäng för att åka ut och utforska omgivningarna. Vi såg redan under första kvällen mängder utav vilt. Bland annat springbockar,kudus, oryxer, Röd koantilop, aardwolf (ovanligt vilt att se) med mera. Trotts sitt namn är Aardwolf en fredlig liten termit och insektsätare berätta vår guide. En ur resesällskapet lyckades nedlägga sitt första afrikanska vilt redan samma kväll. Det firades med blod i ansiktet som är en stark tradition där nere när man fällt sitt första vilt på jakt där.

Vi begav oss därefter till olika områden under våra jakter. En del av vilten drog sig till speciella delar utav jaktområdet samt föredrog vissa miljöer i sitt födosök. Vi besökte Namibia under slutet av juli, då är det vinter och inte alltför mycket vegetation i bergen. Bristen på föda i bergen gjorde att många vilt sökte sig till dalarna och slätterna. Kudun hade vi tur med under vår första vecka. Det var en efterbrunst eller sen brunst som lockade ner tjurarna ifrån bergen för att uppvakta de många hondjur som fanns i området. Bergszebrorna lyckades vi också möta nedanför bergen under tidig morgon respektive sen eftermiddag/kväll. Det var bland de tillfällen som de kände sig mer säkra och under dagarna föredrog de att vara uppe i bergen. Vintern gjorde dem tvungna att söka föda utanför bergen.

Man kan däremot inte sluta att fascineras över guidernas skicklighet att komma in på många av de mycket skygga vilten samt deras kunnighet.Jag lärde mig verkligen någonting nytt varje dag med min guide under min praktik. Områdena som vi jagade i var väldigt öppna och mycket berg.  De flesta utav djuren har mycket skarp syn som gjorde smygjakten till en riktig utmaning. Vi fick erfara att många utav vilten också har riktigt bra luktsinne. Om man lyckades komma in under 200 meter hade man oftast flyt, närmare än så handlade det mer om tur eller att man verkligen lyckades att överraska viltet. Främst berodde det också på bristen av större vegetation för oss jägare att gömma oss bakom. Där vi jagade fanns det inte mycket träd utan mest buskar som var runt 1 meter höga.
Vi hade däremot flera jakter där vi lyckades smyga oss riktigt nära inpå viltet eller överraska det med att komma nära. Vi var däremot flera ur gruppen som lyckades smyga oss på eller komma in på vilt på betydligt närmare håll än så. Några av de korta skotthålen var på vårtsvin med 25-40 meter till dem. Vårtsvin har däremot dålig syn men de tar de igen med luktsinnet. Så med rätt vind var det inte svårt att komma nära in på dem.

En av de svåraste antiloperna att smyga sig på eller överraska var utan tvekan Röd Koantilop. Det var mycket spännande och intensivt att jaga dem. Deras skarpa syn missade inte mycket. Hela tiden på helspänn och beredda på flykt. Dessutom en av de snabbaste antiloperna. Tufft att smyga sig och kräla efter dem i värmen. Det fick jag se och uppleva med min guide Francois Bergh under min praktik..

Bergszebran var också ett vilt som man inte skulle underskatta. Deras förmåga att bestiga bergen var helt fascinerande att se samt att de smälte väldigt väl in i landskapet. Det gjorde dem svåra att komma nära inpå utan att upptäckas utav dem först. Deras sinnen är inte att leka med utan jakten efter dem var en riktig utmaning och prövning vissa gånger. Vanligaste sättet att jaga bergszebra var att smyga efter dem uppe i bergen. För mig var det ett av de svåraste vilten att få syn på i bergen. Guiderna vann varje gång när det gällde att upptäcka zebror. Bergszebran är för Namibia en skyddad och endemisk art, men som annat vilt behöver även den förvaltas för att inte nå för stora populationer. Det är en art som kan nå en mycket hög ålder, det var inte ovanligt att man fällde hingstar som var upp mot 20 år gamla. Köttet var också ett av de mest uppskattade och man tillverka mycket köttprodukter ifrån det.

Jag och de andra jägarna kände aldrig någon osäkerhet när man var ute på jakt med guiderna. Man blev väl omhändertagen och de var mycket proffsiga. Ingen press med att ta skott och om man kände sig osäker på skotthål fick man chansen att försöka ta sig närmare inpå eller försöka ta bättre stöd. De flesta skotten avlossades ifrån en Primos Triggerstick som är ett trebent skjutstöd med mycket smidig och enkel höjdjustering. Du kan justera höjden på benen genom att hålla in en knapp. Skjutskäpp underlätta, Det var ofta svårare att hitta naturligt stöd i form av träd och sten om man var nere på slätten. Det var väldigt platt och öppet mellan bergen. De flesta träd och buskar har också stora taggar. Då det ofta handlade om långa håll var det väldigt bekvämt med en trebent skjutkäpp. Bara lägga an med vapnet och få till en vettig anläggning. Sen är det lätt att stå eller sitta med käppen. Guiderna ger även en hel del tips om skottplacering. Skottvinklar mot vilt kan variera kraftigt. Jag lärde mig väldigt mycket om guidning av andra jägare.

Guiderna är helt fenomenala på att komma inpå djuren samt att upptäcka dem på långa håll. Flera gånger som de stannade upp och började peka på en fläck i bergen i fjärran. Något som slutligen visade sig vara en Bergszebra eller Kudu. Som jaktgäst stod man ofta mållös och klia sig i huvudet .Man kände sig ofta blind, men ibland kunde man lyckas imponera på spårare eller guider genom att man fick se ett vilt före dem. Jag lärde mig enkla knep som underlätta när man försökte urskilja vilt i det rödbrutna landskapet. En del vilt lyckades man att specialisera sig på att finna. Mitt sådant vilt var Klipspringer, en liten antilop som liknar en ballerina med sitt trippande på klövspetsarna. Ett riktigt litet bergsvilt som levde i små familjegrupper. Att leta efter dem vissa dagar i bergen var som att söka en nål i en höstack. Så fort de känner sig jagade springer de mot bergstopparna eller in bland klipporna. Jag fick därför i uppgift under praktiken att spana ut en klipspringer åt en av de svenska jägarna. Vi lyckades hitta flera olika men tillslut kom rätt läge för guide och jägare.

Jag spenderade min tid med huvudguiden vid We Kebi som heter Francois Bergh. Han var utan tvekan den bästa guiden som jag någonsin har jagat med utomlands. Det kunde flera utav de andra jägarna hålla med om när vi under kvällarna satt och pratade om jakterna som vi genomfört. Det var med Francois som jag följde under min praktik samt mina jakter på plats. Jag lärde mig mycket om troféer och viltet som vi jaga när jag följde med honom. Han svara tålmodigt på alla frågor om djur och natur samt guideyrket i sig. Vi mätte och bedömde alla troféer som fälldes under tiden som jag var där. Alla troféer måste noga dokumenteras för att få tillstånd för export från landet. Man har väldigt strikta regler och riktlinjer gällande troféjakten. De måste också klara minimum som finns på alla troféer för att få exporteras  samt vissa arter behövde särskilda tillstånd, man ville inte exportera för “små” troféer samt man har en del skyddade arter. Mycket pappersarbete men bra för landets viltstammar.

I själva processen med att flå och urtagning har ofta jaktguiderna lokalt anställda som arbetar som spårare och skinners, de hjälper alltså till med att spåra upp djur till guider samt att ta ur och flå djuren enligt jägarens önskemål. Jaktguiderna sköter mer själva jakten och omhändertagandet av jaktgästerna. Men i utbildningen till jaktguide är också flå och urtagning en viktig del. Fast oftast inget som de behöver praktisera dagligen när de har medhjälpare på plats. Att flå bergszebra för helt skinn tar tid samt att flå en antilop för bogmontage är krävande. Många av djuren har kort päls och tunna skinn, så minsta lilla snitt syns.

Vi åkte även runt en hel del för att kolla alla vattenhåll i området, de flesta var konstgjorda så vi kollade att det fanns vatten åt viltet annars tappa vi upp vatten. Det fanns en del naturliga vattenhål men vissa höll dåligt med vatten under vintern. Vi satte också ut saltstenar som vi ställde ut direkt på marken, riktigt stora block. Vi åkte också runt och kollade ut platser där de planerade att bygga gömslen för framförallt bågjakt samt fotografering utav vilt. Dagligen såg vi även spår ifrån leopard samt geparder.

Ett helt klart intressant arbete och alltid kul att lära sig mer om viltvård och viltförvaltning i andra länder. Drömmen att själv agera PH i Namibia växte under min tid där. Jag har bara agerat guide på vilt som mufflon och dovhjort hemma i Sverige. Jaktguide i Afrika skulle vara riktigt roligt att få testa på någon gång. Jag kan säga att jag lärde mig väldigt mycket om jakten där samt djurlivet. En helt annan inblick i livet och vardagen där när man fick hänga med en PH där. Annan syn än att bara vara där som turist. Jag fick ett eget “guide” rum där, inte alls lika flådigt eller lyxigt som jaktgästernas men det kändes mer som “hemma” för mig. Passade perfekt när man hjälpte till med arbetet på plats.

Jag lyckades att fälla flera vilt under min resa men ett av de mer speciella var babian. Att jaga babianer gjorde jag en hel del under min praktik. Dels för det är mycket problem med babianer. Speciellt när det finns mycket av dem. Fara för tamboskap samt de kunde verkligen förstöra för farmare. Riktiga ligister som till och med kunde göra inbrott och förstöra anordningar vid de anlagda vattenhållen. Det var mängder av babianer i området och vi såg dem dagligen under våra utflykter. Man kunde ofta se eller höra dem på mycket långa håll. De är skygga och svårjagade djur med oftast mycket långa skotthåll. Ett djur som ständigt är i rörelse. Utmaning att fälla dem. Bergen var deras trygghet. Så fort de ana fara var de på väg till topparna. Ofta hörde man deras vrål ifrån bergen och på det sättet fick syn på dem. Skotthåll var ofta kring 300-500 meter. De behövde verkligen jagas för att måna om viltvården, de tog mycket små djur samt faran med babianer som blev för närgångna vid farmerna. De fanns get- och fårfarmare i området men de höll sina kid och lamm instängda för faran av områdets alla rovdjur.  Mycket smarta djur så bästa sättet att hålla dem undan människor och tamdjur var att jaga dem för de lärde sig snabbt faran av människor om de hölls under ett jakttryck.

Jag trivdes mycket bra i Namibia och det var spännande att lära sig mer om landet och dess djurliv. Viltvården är mycket framgångsrik och det märks väl när man är ute. Man ser väldigt mycket när man är ute på jakt. Under tiden som vi hade jaktgäster så skämdes vi bort varje kväll med trerätters middag. Där viltkött från området oftast var huvudrätt. Jagat av jägare som besökt Wekebi. Bland de bästa köttet för detta område var Bergszebra och Oryx. Otroligt mört och välsmakande kött. Det påminde en hel del om våra svenska vilt i smaken. Min absolut bästa resa. Denna resa står högst av alla mina jaktresor. Jag vill och kommer att åka tillbaka igen. Det är ett som är säkert.

Fakta – Professionell Guide i Namibia

I Namibia har man en väldigt intensiv utbildning för att jobba som jaktguide. Om man vill vara en jaktguide som kan jobba över hela Namibia och guida alla jaktbara vilt är det sex års utbildning som krävs med praktik också inräknat, då kallas man för PH. Det är många olika tester som vävs samman inför provet. Du kan bara göra uppskrivningen en gång under året och om du då kuggar under de proven måste du vänta ett helt år innan du kan skriva om provet.

De är tre olika typer av klassificeringar gällande jaktguidning:
1. Hunting guide

2. Master hunting guide
3. Professional hunterMer information om vad som gäller om jakt i Namibia finner du här – http://www.napha-namibia.com/

Fakta – NAPHA, Namibia Professional Hunting Association

NAPHA grundades år 1974 för att framhålla och promota Namibia som jaktdestination internationellt och skydda rätten att jaga i landet. Viltstammarna har ökat drastiskt sedan bildandet av organisationen och dess regelverk. På deras hemsida kan man hitta all fakta gällande jakt i Namibia .
Idag har NAPHA över 400 medlemmar som är jaktguider och professionella jägare. NAPHA har arbetat med bevarande av arter samt återinplantering av vissa arter.  NAPHA har hårda regler och krav gällande om jakt samt trofé. Alltför att utveckla viltstammarna  och verka för hållbar och etisk jakt.

Föreningen insisterar på att dess medlemmar ge den högsta standarden av professionell service till internationella jakt gäster . De förväntas jaga helt i enlighet med de etiska principer som anges i NAPHAs jaktkod. Professionella jägare ska alltid uppmuntras att agera ansvarsfullt gentemot naturen  samt djurlivet och den lokala befolkningen .”

*WWF stöttar också NAPHA och jakten i Namibia. Enligt en färsk artikel ifrån WWF håller Namibia den största stammen av frilevande svarta noshörningar samt Afrikas största population av geparder.
Sök på “WWF and trophy hunting” för att läsa mer om deras tankar angående troféjakt.
* World Wildlife fund dvs Världsnaturfonden.

COMPETITION TIME!

I’m a proud ambassador for Browning Europe and will have this competition with them.

There will be 3 winners. To compete you have to
1. Like Browning Europe & Borntohunt- Alexandra Hellström
2.Tag three friends that you also think should compete.
3.Answer the question- Which is your favorite Browning rifle?

… Bonus if you also follow my instagram @Born2hunt_alexandrahellstrom and Browning_Europe

Good luck and please share the competition with your friends 

Winners will be announced on 2018-03-25

You can check the prices here
1 – http://browning.eu/…/out…/clothes/O-PK-XPO%20ATACS%20AU.html
2. http://browning.eu/…/…/clothes/O-JK-HC%202%20ATACS%20AU.html
3. http://browning.eu/pr…/outdoor/accessories/O-KV-3220352.html

BEST OF LUCK EVERYONE / Alexandra Hellström and Browning Europe

OBS – Det går endast att delta via Facebook.

1. Mikael Hellestig
2. Lucas Chasse
3. Jan Boman

Två Sydafrika turer lurades jag utav vårtsvin. Det fanns ingen chans att komma inpå dem eller komma till skott på ett djur i troféklass. Jag kände rentav en besvikelse när jag satte mig på flygplanet hemåt efter resa nummer två i ordningen.  När vi började gå nerför landning i Namibia väcktes ett nytt hopp, ett nytt jaktland med nya möjligheter. Här kanske man skulle kunna ha en chans ändå?

När vi börjar lämna flygplatsen i Windhoek tidig morgon dröjer det inte länge innan vi ser vilt. Vi hinner komma cirka tio minuter ifrån flygplatsen och det går en ståtlig röd koantilop med ett litet harem alldeles vid riksvägen. Alla i bilen är förväntansfulla. För flera är det första gången på afrikansk mark, det är något magiskt att nästan direkt få se vilt efter en lång och ansträngande flygning. De flesta är trötta och de har varit svårt att sova under flyget. Men när vilt visar sig blir man pigg. Det dröjer inte länge innan vi ser ytterligare vilt. Babianer, vårtsvin, oryxer det är en variation av vilt som vi hinner se innan vi ens är halvvägs till vårt mål, We kebi där vi ska bo och jaga ifrån under vår vistelse.

På väg mot bilen en av mina första egna jaktdagar i Namibia så stöter vi plötsligt på vårtsvin. Det har varit en lugn jaktdag som börja gå mot sitt slut. Det visar sig efter en del kikarespaning att det är en galt och sugga. Jag smyger tät efter min guide Francois och hans terrier Zeuz. Avståndet är under 100 meter. Djuren kryssar mellan små täta taggbuskar. De är smälter väl in mot den röda sanden när de nyligen har sandbadat. Francois ställer upp triggersticken och jag smyger upp min Browning X-bolt i kaliber 30.06. Nu är avståndet bara 30 meter. Suggan är framme i en glänta och kollar åt vårat håll. Galten skymtar vi igenom en taggbuske. De kollar åt vårat håll men deras dåliga syn avslöjar inte oss. Vinden är också till vår fördel. De är lugna men solen börjar bli kraftigt på nedgång, solnedgångar i Afrika går mycket fort så vi börjar få ont om tid. Djuren är lugna och har inte anat oss. Plötsligt börjar galten nästan röra sig emot oss bland buskarna. Jag står redo och väntar på vad Francois ska ge klartecken. Galten kommer ut fritt och den rör sig sakta på ca 25 meter. Den går med perfekt bredsida samt bra kulfång, då vi står något högre än vårtsvinen. Francois är tyst. Men jag är van vid tidigare afrika resor att det är bäst att ta chansen när tillfälle erbjuds så jag kramar min avtryckare. Galten tecknar fint och startar en riktigt rush efter skottet. Det dammar av rött damm i sanden bakom den. “Missa du? ” Frågar Francois. När han avslutar meningen slår galten på trynet och glider de sista 5 metrarna i sanden. Den försvinner i ett rött dammoln. Jag får ett grattis och Francois terrier rusar ivrigt fram till vårtsvinet. Vi är inte långt efter. Från en seg jaktdag till mycket spänning i sista stund. Ett perfekt avslut på dagen och min första Pumba. Vårtsvinet var inte så stort i kroppen men hade fina betar. Jag är otroligt glad över att äntligen har fått fälla mitt första vårtsvin, så den kvällen firade vi lite extra kring lägerelden. Bästa platsen att dela jakthistorier i Afrika. Mitt jaktparadis.

Fakta Vårtsvin – Vårtsvinet är ett till utseendet udda svin. Galtarna har fyra stycken väl synliga vårtor medans suggorna har två. Både galtar och suggor har imponerande betar. Suggornas växer däremot runt snabbare, de är inte lika vida som galtarnas. Galtarna är även betydligt större och grövre kroppsmässigt. Oftast stöter man på vårtsvin när man är ute på jakt efter andra vilt. De är ganska klumpiga i sitt sätt, men om de väl blivit skrämda sätter de iväg i väldig fart. Deras starkaste sinne är lukt, hörseln är duglig men synen är riktigt dålig. Ofta stöter man på vårtsvin som står och spanar en lång stund innan de kommer en vindputs. Om de väl får vittring flyr de direkt likt våra vildsvin. Fast med svansar rakt upp som radioantenner. Spårstämplar av vårtsvin är i klass med rådjur.  Vårtsvinen gömmer sig gärna i grävda hålor vissa tider på dygnet. De gräver inte hålorna själva utan de tar över dem efter Jordsvin (Aardwark).

Vårtsvin kan bli mycket gamla upp till 18 år . Jag sköt en galt i Sydafrika år 2017 som uppskattningsvis var 16-17 år gammal. Den som jag sköt i Namibia i min berättelse var hälften så stor kroppsmässigt men betydligt yngre.

Galten från Namibia hänger idag som bogmontage på min vägg. Den är inte bedömd men tror den kanske ligger i medaljklass. Vårtsvinet från Sydafrika väntar jag på betar på sköld.

Vårtsvin är ett av de billigare jaktvilten i Afrika. De finns ofta mycket vårtsvin. Men beror mycket på område samt jordtyp. De föredrar vissa områden mer än andra och är känsliga för torka. De är väldigt beroende av vatten. Så ett av de enklaste sätten att jaga vårtsvin är att vänta vid vattenhål. Men det brukar PHn tycka är mindre kul. Så vanligtvis skjuter man vårtsvin när man är i jakt på annat vilt. De är väldigt aktiva större delen av dagen.

Ett vilt som man bör jaga om man reser till Afrika. Så ta chansen. Åk till Afrika. Du kommer inte ångra dig!

Bockpremiär är något speciellt. Jag var klarvaken redan kl 03:00 bockpremiären, klockan var satt på 03:45. Jag försökte somna om men det gick inte. För taggad att somna. Ändå låg jag kvar tills alarmet börja spela. Det mesta hade jag plockat ihop kvällen innan så jag var förberedd. Efter frukost och så fort det börjat ljusna en aning så smög jag mig ut. Däremot blev morgonpasset en besvikelse. Jag stötte en flock med 10 dovvilt påväg till tornet, hindar och kalvar. De sprang åt alla håll. Väl på plats i tornet var det stilla. En dovhind som smög undan och sedan inget mer. En perfekt morgon annars, skönt väder utan vind. Alldeles tyst och still. Nordik Roe eka utöver skogen, men rådjuren visa inget intresse. Jag bytte pass och efter en stund fick jag se en svart svans som vifta 100 meter rakt framför mig i det knähöga gräset. Jag kolla igenom kikaresiktet. Ett vildsvin. Oklart vad då jag bara såg halva kroppen. Den visa sig i någon minut för att sedan försvinna till skogs. Det var mina viltobservationer för morgonen. Rådjuren lyste med sin frånvaro. Ändå hade jag just på sista passet sett en bock och get bara några dagar tidigare.

På dagen blev det jobb, jag jobbar sedan slutet av november på Jaktia Örebro. Många förväntansfulla jägare besökte butiken under dagen. Många som inhandla nya lockpipor för både räv och rådjur. Jag kunde inte sluta att drömma om kvällspasset som skulle ske på annan mark där jag under sommaren fått flera viltkamerabilder på en fin bock. En äldre herre som såg ut att vara en returbock. En perfekt bock att skjuta bort. Samtidigt mycket vacker och troligen gjort sitt till rådjurstammen under åren.

Efter jobbet blev det iväg till jaktmarken. Drygt 25 minuter från jobbet. Såg en hel del rådjur på vägen dit. Ensamma bockar. Getter med kid. Jag började dagdrömma om bocken. En förväntan att han skulle komma på lock under kvällen. När jag väl kommer fram till marken så visar det sig att kornåkern precis ska börja tröskas. Traktorer och skördetröskan rulla in samtidigt som mig. Dålig tajming men jag hoppades på det bästa ändå. Marken håller en väldigt stark stam av rådjur och närheten till människan gör dem inte superskygga. Kanske skulle de inte bry sig om skörden. Jag smög mig upp till kvällens första pass som var ett torn uppe i skogen på kullen. Ett pass med riktigt bra sikt åt alla håll. Väl i tornet börja jag locka nästan direkt med Nordik Roe. Om rådjuren väl är i närheten så kommer de ofta inom 8-10 minuter. Jag kör mest aggressivt hets. Det har jag märkt fått bäst effekt. Jag lockar då och då, med några minuters mellanrum. Det blåser en del men vinden är till min fördel. Ljudet av skördetröskan ekar upp i skogsbacken.

Jag ger ändå passet en chans och sitter där i ungefär 50 minuter. Sedan går jag vidare till mitt favoritpass, ett stegtorn. Det ligger mot en åker samt man har bra sikt upp mot skogen som mest består av lövträd. Undervegetationen är rätt död på grund av torkan som varit under sommaren. Så det är lätt att se in i skogen. Jag lockar då och då. Tar lite längre pauser än vanligt. Det är lugnt och stilla. Inga rådjur på fältet på grund av skördetröskan. Sikten från tornet når flera kilometer. Några kilometer bort ser jag betande rådjur. Ingen uppvaktning utan ensamma getter och kid.

När jag suttit i drygt 40 minuter så kommer en get och kid springandes förbi mig. De börjar beta och kidet går snabbt upp till en saltsten som vi placerat i närheten. Geten är drygt 20 meter ifrån mig. Var är bocken? Han kan inte vara långt borta.Förväntan börjar stiga och tankarna snurra. Jag låter bli och locka på ett bra tag eftersom geten är så nära. Det sista jag vill  ha nu är en skällande get. Hon går runt och petar lite och gnager lite på äpplen som vi lagt ut. Plötsligt ser jag en skugga i närheten av kidet, det får panik och rusar iväg. Geten rusar dit. En mård klättrar upp i ett träd, geten står under och trampar och kollar upp i trädet. När klockan närmar sig 20:40 och geten gått iväg mer än 50 meter bort så börjar jag locka igen. Hon står och kollar åt mitt håll, smyger lite framåt och spanar nyfiket. Efter drygt 10 minuter börjar hon kolla mot det täta slyet mot åkern. För att sedan efter några minuter rusa förbi mig på 20 meter med sitt kid. In i bland buskar och snår. En till rödskugga jaga dem. BOCK!

Jag börjar locka intensivt. Efter nån minut dyker geten upp med en bock. Inte vilken bock som helst utan DEN BOCKEN. Bocken från kameran. Min puls går upp i högvarv. De står drygt 20 meter ifrån mig i en vinkel som för mig är omöjlig att skjuta. Kulfång finns men jag har inget stöd eller kan vrida mig mot dem. De står även och spanar mot mig så risken finns att bli upptäckt. Geten kollar framåt och börjar rusa mot slyet som bocken kom ur. Hon springer ut framför mig. Jag börjar vrida mig utifall att bocken följer efter, bocken börjar springa efter men tvärstannar och kollar upp mot mig. Han ser en rörelse och rusar i fullfart efter geten och försvinner i slyet. Helt tyst. Vilket oftast inte är ett bra tecken, ett skällande rådjur betyder osäker på vad den såg men ett tyst då är det ofta kört. Jag får en klump i magen och kvällen känns plötsligt som ett misslyckande. Varför var jag så ivrig? Tankarna snurrar. Mörkret kryper sig på. Minuterna känns som timmar. Jag fortsätter locka och försöker låta som ett kid ihop om att geten ska dra med sig bocken tillbaka. Precis innan de sista minuterna av jakttiden närmar sig ser jag en rörelse 30 meter från tornet. Det är bocken! Han går och betar sly och lyssnar.
Jag lägger an med min Browning X-bolt. Han vrider sig en aning så jag får en bättre vinkel för skott, en väldigt snedd bredsida. Men jag ser min chans. Jag andas ut och kramar skottet. Bocken faller på plats. Några sparkar och sedan är det tyst. Pulsen gör sig åter påmind och lyckan är total!

Browning X-bolt Adj i 30.06 samt Nordik Roe lockpipa, ett vinnande koncept!
Råbock nummer 4 för mig med det locket.

Årets herrklubb i vårat vilthägn. Riktigt fina och lovande hjortar. Några medaljkandidater. Foton tagna av mig under augusti. Idag den 31 augusti har alla fejjat utom 1st helskovel.

Jag var medbjuden på den jaktdagen på Brevens Bruk , en riktigt trevlig dag i fantastisk natur och härligt sällskap!

Följ med Markoolio & Adam Alsing på jakt, jag syns lite i bakgrunden

Min familj säljer livdjur på Mufflonfår till andra hägn.  Vi säljer tackor/lamm/baggar. Baggar upp till ca 2 år. En vanlig uppstartsgrupp är från 5 djur, 2 baggar och sen tackor/lamm blandat.

För prisuppgifter och vad som finns till salu, skicka ett mejl till esstugans@gmail.com.

Mer info se här – Livdjur Mufflon

Vi säljer januari/februari 2019. Sedan från oktober 2019.

Baggar också till jakt. Mer info finns på www.esstugan.se

Vi har i dagsläget både Sverige 1a samt Sverige 2a på trofébedömning gällande Mufflonfår.

1a 223,8 poäng fälld av mig dec 2015. 2an 223,7 poäng och fälldes 2018.

Sverige 1a 223,8 poäng fälld år 2015

Sverige 2a 223,7 poäng fälld år 2018

Några bilder från 2018

View this post on Instagram

First animal with my new Browning X-bolt PRO Carbon 308WIN. A beautiful red fox Get your X-bolt PRO Carbon in 2019 #BrowningEurope #kiteoptics #hunting #jakt #chasse #caza #jagd #huntingfeeling #BrowningXboltprocarbon

A post shared by Alexandra Hellström (@born2hunt_alexandrahellstrom) on Dec 17, 2018 at 8:53am PST

View this post on Instagram

I was invited to a driven hunt at @brevensbrukab in october. A day in a beautiful area with a lot of fallow deer. Here with two of the other hunters from that day, I think many of my swedish followers would recognize them from tv and radio Great company and a great video now up on youtube, check the link in my bio! Thankful that I got the chance to join the hunt, Thanks for the invite @true_outdoor #hunting #jakt #chasse #caza #jagd #hunter #browningeurope #brevensbruk #jaktiaörebro #jaktia #dovviltsjakt #hjortjakt #drevjakt #drivenhunt #dovhjort

A post shared by Alexandra Hellström (@born2hunt_alexandrahellstrom) on Nov 17, 2018 at 10:55am PST

Här är videon

View this post on Instagram

Cold but beautiful #browningeurope #kiteoptics #hunting #jakt #chasse #caza #jagd #huntingfeeling #BrowningXboltprocarbon

A post shared by Alexandra Hellström (@born2hunt_alexandrahellstrom) on Jan 28, 2019 at 6:51am PST